15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal http://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

11 augusti, 2017
7 comments

Om det ojämställda vardagssnacket och logistiken from hell.

Illustration: Johan Lindström/Joxon design

Idag tänkte jag prata om ännu en del i den så kallade projektledarrollen, ni vet den där som kvinnor i typ 99 % av fallen, som genom en magisk nyck ”får” i heterorelationer. Den handlar om att prata eller inte.

Eller alltså jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. Prata rent generellt kan män göra nog så mycket, men i familjeprojektet AB så innebär det en stor del av att vara den som tar ansvar och håller koll på alla jäkla grejer (glödlampa trasig, kalasinbjudan på fredag, föräldramöte tisdag, dags att tvätta, vad ska vi äta i veckan, oj avloppet behöver rensas, ny regnjacka till mellanbarnet, nä men frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika igen? osv osv i all evighet) också att vara den som antingen gör det själv eller som ber den andre parten att göra det… vänta nu?

FATTAR NI HUR SKEVT DET ÄR?

Jag upprepar:

”Vara den som gör det själv eller ber den andre parten att göra det.”

Det blir liksom inte tydligare än så att en person är ansvarig och den andre ”hjälper till”. Dessutom så förklarar det också hela dynamiken i alla de här männen som då surt kan välja att svara på frågandet/ pratandet/ problematiserandet:

”Du är så himla negativ. Jag klagar ju aldrig på dig. Allt jag gör är visst fel. (Ehh näe det är allt du INTE gör som är ojämställdhet i praktiken älskling.)”

Jag brukar ibland dagdrömma om den dagen när jag kan sitta och pyssla med lite ditt och datt och inte känna något som helt ansvar för någonting och min partner har koll på allt (hela tiden) och kommer och frågar mig:

”Sandra skulle du kunna åka och handla, jag har gjort en lista och fixar middagen. Tänkte att jag kan dammsuga, tvätta och ta hand om barnen under tiden. Känns det ok för dig?”

Och jag bara:

”Ja men självklart inga problem vännen. Puss puss <3″

I den här dagdrömmen ingår också att alla tycker att jag är en härlig, skön tjej och att min partner är så himla lyckligt lottad som har en sådan jämställd fru. Hehe.

Vi är inte riktigt där ännu. Och med ”vi” menar jag det här samhället, där vi alla är små beståndsdelar som bildar en helhet. Om helheten vore jämställd så skulle det vara lättare för oss individer att göra jämställda beteenden. Om alla individer gjorde mera jämställda beteenden skulle helheten bli mer jämställd. Men det är svårt och så komplext och sammanvävt att det nästan är omöjligt att ta sig ur det nät av ojämställdhet som formar ALLT från vardagliga diskussioner till det faktum att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

Jag hatar ganska ofta att behöva vara den som pratar i vårt förhållande. Jag provade för ett tag sedan att inte fylla i luckor, ge information om vad som ska hända eller fråga upp vad min partner har tänkt. Vet ni vad? Det blev helt bisarrt (så jag gav upp efter typ två timmar) och då tänker jag inte att vi är det värsta heteroparet i hela världen utan ändå hyfsat normala. Men ni vet för att kunna ha någon slags kontroll på vad som ska hända nästa dag, hur alla miljoner grejer som behöver lösas rent praktiskt ska gå till så behöver den också kommuniceras till de individer som ingår i ens planer. Den där logistiken som åtminstone i vår trebarnsfamilj får en att vilja lägga sig i fosterställning under soffan och gråta hysteriskt och sedan vägra att komma fram igen:

”Mamma! Mamma!! Mamma!!! MAMMA!!!!”

(Näe vet ni vad barn, mamma ligger här under soffan och VILAR nu. Det är fullt normalt. Eller?)

Att få rollen som ansvarig för att föra all kommunikation som rör logistik, planering, problem, fördelning och skaviga grejer är ett himla otacksamt jobb och tar så mycket tankekraft, energi och tid.

Det är ju dessutom omöjligt att GÖRA jämställdhet om en inte pratar om det som är ojämställt och behöver förändras. Men det här ”raka och härliga” pratandet (som män ibland påstås göra mer än kvinnor haha..) uppskattas ofta inte alls när det påverkar dynamiken i vår patriarkala världsordning. Och den upprätthålls inte bara på någon slags diffus samhällsnivå utan i våra hem, i våra relationer, i föräldraskapet.

Undervärderat kvinnligt arbete är det som byggde vår välfärdsstat. (Har en massa kloka kvinnor/forskare redan konstaterat.)

Jag tycker att det är dags att  jobba med att både bryta det könsnormativa språkandet om vem som som är ansvarig för vad i hemmet och föräldraskapet och inte minst:

Att vi från och med idag (BAM!!!) uppvärderar det arbete som traditionellt och historiskt gjorts, och fortfarande till stor del görs, av kvinnor.

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
28 maj, 2017
2 comments

Mammor äger fan världen

Vaknade astidigt i morse, åkte taxi till TV-4 studion. Blev sminkad. Var lite nervös. Men sen blev det ju jättebra! Fatta lyxigt att få bre ut sig på bästa sändningstid om mäns obefintliga bidrag till jämställdheten de senaste 20 åren hehe..

Det vara bara en sak som jag ville säga men inte hann med. Det var relaterat till det är Mors dag idag. Ett superbra tips till alla män, nu får ni det här istället:

  1. Anledningen till att män själva tycker att de är excellenta, jämställda och härliga föräldrar på alla sätt och vis är för att de väldigt ofta jämför sig med andra män (”Jag är då bättre än min egen farsa, eller min kompis Putte, han ”hjälper” aldrig till hemma etc etc etc”)
  2. Ni måste sätta standarden för er själva så mycket högre och samtidigt bryta det patriarkala isärhållandets logik genom att istället jämföra er med kvinnor till exempel kanske era mammor?
  3. För faktum är att mammor äger fan den här världen. Ni bär allt som är värt att kallas mänsklighet på era axlar. Relationellt arbete. Omsorg och omtanke om andra stora som små. Villkorslös kärlek och oändligt ansvarstagande. Ni tröstar, nattar, plockar, städar, kämpar och sliter. Jag tror att mänskligheten skulle bli så mycket bättre om också män började göra mer av de här sakerna. Ni vet varje liten solidarisk handling av kärlek blir till den väv som kallas livet.

Hela klippet från TV4 kan ni se här

Gör inte som den här killen (med dagens roligaste kommentar alla kategorier) om ni tänker vara arga och kritisera det som sägs i klippet:

 

 

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                                  
5 maj, 2017
5 comments

Om vi inte är jämställda så ska vi skämmas!! (Eller kasta ut fanskapet som Leif GW skulle sagt)

Jag får ibland frågor om hur en kan göra sin relation mer jämställd, hur en på bästa sätt kan synliggöra ansvar och hur en kan undvika att hamna i projektledarrollen. Hur få ”någon” att se det där som tycks vara osynligt, men som tydligen bara är osynligt för en part i förhållandet.

Jag vill en gång för alla säga att svaret ligger i könsfördelningen över er som ställer de frågorna.

Ni är till 100% kvinnor.

Era partners/ äkta män/ sambor skriver inte och frågar mig om hur de ska göra ER relation mer jämställd. Jag förstår att det kanske skaver, men det är ett faktum att män inte har särskilt stort intresse i jämställdhetsprojektet, framförallt inte när det handlar om konkret förändring i relationen, hemmet och föräldraskapet (många män har däremot tränat upp förmågan att prata OM jämställdhet på ett fint och korrekt sätt).

Jag tänker att steg ett, och något som är absolut oundvikligt, är att ni (du!) behöver acceptera att det pågår en konflikt mellan kvinnor och män, både på strukturell och individuell nivå. Du behöver förstå att kvinnor och män har vitt skilda intressen av att förändra ojämställda relationer till att bli mer jämställda. Det betyder i klartext att även din Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas gör motstånd när du påtalar orättvisor eller helt enkelt skiter i (”glömmer”) att du gör mer än honom. Det är klart som fan att de osynliga grejerna inte alls är särskilt osynliga om en ägnar en sekunds seriös tankeverksamhet åt dem, men det behöver han inte göra.

En klok människa sa typ detta: ”En heterorelation kan aldrig bli mer jämställd än mannen i förhållandet tillåter.” Det ligger så mycket i den meningen.

Jag kan också, nu när jag är på mitt bråkiga sanningssägarhumör, tillägga att det spelar ingen roll om en man är föräldraledig några månader, eller flera år. Det spelar ingen roll att ni båda är ute och yrkesarbetar eller att ni delar hyfsat rättvist på arbetsfördelningen i hemmet. Om ni inte kan prata om och faktiskt för er själva erkänna att många av de beteenden och mönster ni dagligen upprätthåller är grymt ojämställda så kommer ni att fortsätta vara grymt ojämställda. Vårt samhälles normer och diskurser har gjort det tydligt för att oss att kön aldrig ska vara problemet. Vi är ju redan jämställda (så gott som). Vi är alla vår egen lyckas smed. Vi ska leda oss själva och nå framgång. Vi ska bara tänka positivt så löser sig allt. Vi ska ta ett djupt andetag istället för att bråka.

Och. OM VI INTE ÄR JÄMSTÄLLDA SÅ SKA VI FAN SKÄMMAS!!!! (Va fan har du valt för karl? Kasta ut fanskapet! Svarade Leif GW en miljon gånger i en söndagsbilaga nära dig.)

Så det leder till att vi förklarar Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas ojämställda beteenden med typ personlighet (han är ju så virrig, glömsk, slarvig, gullig och JAG är ett kontrollfreak… fnissfniss).  Eller med lite mer avancerad terminologi (hos medelklassakademiker & psykologer) ”Ehh ja men har nog nedsatta exekutiva förmågor eller arbetsminne, kanske till och med en diagnos som gör det OMÖJLIGT för honom att ta hand om barn & hushåll (men egna företag kan de tydligen driva, de kan bli läkare, psykologer, jurister eller forskare, visst är det himla lustigt? …fnissfniss)

Och. Vilken tur att just denna _unika snöflinga_ till man blev ihop med ett pedant, kontrollfreak som aldrig för en sekund släpper ansvaret. Eller kanske en härlig liten kärleksfull projektledare som inte bara kan rodda ansvarsfulla jobb utan OCKSÅ barn, hem och hushåll.

Vilken slump. Det är ödet. Men ALDRIG ALDRIG ALDRIG….

…Så handlar det om (KÖN) de mönster och de beteenden som vi har lärt oss från dag ett?  Nej, nej, nej vårt förhållande är absolut inte ojämställt. För det skulle kanske betyda att Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas INTE ÄLSKAR DIG???? Att han är dum. elak, självisk?Att ni är dåliga och herregud det betyder ju i förlängningen att… DU ÄR DÅLIG.

SKAM.

Men vet ni vad kära kvinnor som skriver till mig. Det är inte enskilda individers skam och skuld att bära andra människors beteenden och val på sina axlar. Inte ens din älskade partners. Vi lever ojämställt i ett ojämställt samhälle. Om vi bara kan konstatera det faktumet istället för att värdera så har vi nått en ganska lång bit på vägen.

Jag vet inte om just din Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas är beredd att prata om er relation. Om rättvisa, jämställdhet eller bara om en schysst fördelning. Om han vägrar, tycker att det är ditt problem eller tycker att the mainproblem är att DU TJATAR inte att han vägrar att se eller faktiskt göra lika mycket. Ja jag är jätteledsen men det är inget som jag eller någon annan på den här planeten kan göra något åt.

Det du kan göra är att konstatera att du är tillsammans med någon som tycker att ojämställdhet är helt ok och att han inte tänker lägga ett finger i kors för att göra något åt saken. Du kan då antingen fortsätta att förhandla, bråka och sträva efter jämställdhet för att DU tycker att det är viktigt. Det är ett arbete som aldrig tar slut, jämställdhet är INTE ett mål som går att bocka av. Det kan vara rätt kul också, jag har svårt att föreställa mig ett liv där jag inte skulle ha fortsatt prata om , intressera mig för och vrida och vända på de där jävla stenarna gång på gång. Det blir ett sätt att leva och jag gillart. Ibland ropar jag nästan EUREKA för mig själv och hinner tänka ”fy fan vad vi är jämställda” och nästa dag står vi igen och jiddrar om hur jävla svårt det är för en MAN att ta initiativet till att styra upp hela det sluttande familjeprojektet enligt principen att säga: Nu är det kanske dags att styra upp va? (Hur kan det vara så svårt?).

Om du inte vill eller orkar, eller ens bryr dig så skit i det. Det kan väl finnas tusen andra skäl till att du vill fortsätta leva med den där människan och det är helt ok.

Eller… så gör du slut och kastar ut fanskapet 😉

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                             
16 april, 2017
1 comment

Flickstreck?

Män som hotar, trakasserar och kränker kvinnor.

Det finns väl ingen som tycker att det är ok? Och ändå. Så pågår det hela tiden. Det är som en spiral som aldrig tar slut. Så därför vill jag idag prata om hur (och varför) vi behöver SLUTA normalisera kopplingen mellan pojkar och våld. Jag pratar om faktumet att HUR vi pratar om saker har betydelse. Jag vill nämna idiotin i att fortsätta cementera och vidmakthålla pojkars sätt att vara/ göra genom att anamma citat som:

”BOYS WILL BE BOYS”

Kan någon ens förklara för mig hur ni tänker när ni tänker de orden? Menar ni på allvar att pojkar har en medfödd oförmåga till att ta ansvar för sina handlingar? Menar ni på allvar att de inte har förstånd till att förstå att vissa beteenden inte är ok?

Ett till ord som jag vill lyfta är ”pojkstreck”.

Nog är vi många som minns de där tokiga pojkstrecken från skoltiden? Det var ju så sjukt coolt (och sanktionerat av vuxna och lärare) redan på den tiden att hota och trakassera sina tjejkompisar.

Pojkstreck.

Jag minns för några år sedan när det framkom hur manliga studenter på en teknisk högskola trakasserade, hotade och förföljde kvinnliga studenter och hur det då beskrevs som:

”Pojkstreck som blivit GRÖVRE.”

Det kändes så bisarrt att ordet pojkstreck användes i det sammanhanget. Men det kanske faktiskt var närmare sanningen än vad vi vill tänka oss.

Våldtäkter, sexuella trakasserier och kvinnomisshandel är kanske just de ”oskyldiga” pojkstrecken som hela tiden blir grövre? Som en del i en våldspyramid som aldrig tar slut. Ett språk som befäster och vidmakthåller beteenden som aldrig någonsin kan vara ok. Normaliserad sexism. Normaliserat våld. Jag tänker inte att vi som lyfter de här frågorna är överkänsliga, snarare har vi alla blivit enormt avtrubbade. Läste senast igår  ännu en artikel om en man som försökte döda sin partner när hon ville göra slut. Bläddrar vidare och dricker mitt morgonkaffe. Som om ingenting hänt. Det är vardag. Män som dödar kvinnor. Ska det fortsätta vara så? Jag tycker inte det.

Så vet ni vad?

De där s.k pojkstrecken är är något som måste tas på allvar och arbetas med i hemmet och på förskolor och skolor. Vi måste sluta försvara och förklara beteenden som inte är ok med hänvisning till kön. Det kan ALDRIG vara ett giltigt skäl att göra saker som är dumma med hänvisning till att det är så killar ALLTID gjort och alltid kommer att göra. Vi måste börja med våra barn. När tjugoåriga, trettioåriga eller sextioåriga män trakasserar, hotar och kvinnor och dessutom hela sitt liv blivit matade med ett språk som godkänt det sättet att vara (och göra) utan att behöva ta ansvar så började det inte där och då.

Och en sak till, apropå språk & kön:

Vem har någonsin hört talas om flickstreck som blivit grövre?

Eller flickstreck överhuvudtaget?

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                                   
5 april, 2017
16 comments

Doktor stenålder

 

Jag läste en debattartikel häromdagen som väckte en del tankar. Inte så mycket ilska utan mer uppriktig förvåning över att en till synes välutbildad person uttalar sig om frågor som han uppenbarligen har ganska dålig koll på (jag skulle skämmas, men det är väl en annan sak, jag är inte en manlig psykiater och har kanske tränats in i (eller föddes jag sån?) att tänka mig för och ha ordentligt på fötterna innan jag ens öppnar munnen).

Redan rubriken är en klassiker och ett evigt debattämne, ni vet:

”Låt pojkar få vara pojkar och flickor få vara flickor”

Den där raden väcker frågor som vad exakt betyder det att en ”pojke ska få vara pojke”? Att en ”flicka ska vara flicka”? När jag hör det där får jag idéer och tankar där jag ser pojkar i rader med blå, små uniformer och välsnaggat hår. De leker bara med bilar, traktorer och de tycker om att skrika, brottas och slåss. I den andra raden står flickorna, i rosa små klänningar, med prydliga flätor och gulliga små dockor i sina vagnar. De viskar och fnittrar och tittar blygt ner i golvet ner någon tilltalar dem.

Jag vet inte hur mycket ni umgås med barn eller hänger i miljöer där barn vistas, men den här fantasin om barn som prydligt etiketterade efter två väsensskilda och evigt separerade kön har den överhuvudtaget existerat någonstans utom just i en särartsbiologistisk dröm?

***

Den andra frågan är om artikelförfattaren bara pratar om det som definieras som biologiskt kön? (Fast det gör han uppenbarligen inte för han nämner också ”manliga beteenden och uttryck”).

Hur som helst så behöver vi förhålla oss till en nutida och hyfsat modern definition version av kön för att överhuvudtaget ha någon trovärdighet i frågan, alltså kan vi inte prata om om kön som någon Graysk version där ”män är från Mars och kvinnor från Venus”. Det är så förenklat och felaktigt att vi antagligen får bättre information om personlighet och kön genom att läsa ett tre raders horoskop i en kvällstidning.

En hyfsat modern och uppdaterad version av kön kan se ut ungefär såhär:

  • Biologiskt kön

Definieras utifrån inre och yttre könsorgan, könskromosomer och hormonnivåer. Biologiskt kön är inte bara två, utan bör ses som en skala där ingen är helt ’man’ eller helt ’kvinna’. All information om biologiskt kön går inte att få genom att se på en kropp, utan vilket biologiskt kön en har är en bedömning som läkare gör.

  • Juridiskt kön

Det kön som står registrerat i folkbokföringen, i pass eller legitimation. Juridiskt kön framgår i Sverige också av näst sista siffran i personnumret. Alla barn som föds i Sverige tilldelas ett av två juridiska kön, baserat på deras biologiska kön.

  • Könsidentitet

En persons självupplevda kön, det vill säga det kön man känner sig som (kvinna, ickebinär, man, transperson osv). Det biologiska och juridiska könet behöver inte säga någonting om en persons könsidentitet.

  • Könsuttryck

Hur en person uttrycker sitt kön genom attribut som socialt, kulturellt och historiskt förknippas med könstillhörighet. Det kan vara sådant som kläder, frisyrer, kroppsspråk, socialt beteende med mera.

***

Det är inte helt tydligt vad artikelförfattaren egentligen pratar om? Han hänvisar till naturvetenskap och intar ståndpunkten att naturen & biologin styr allt och för min del får folk tro på vad de vill.

Men! Då blir det ju jättekonstigt att i samma andetag påstå att barn på ett enkelt sätt kan indoktrineras*

* läras upp, instrueras, politiskt påverkas, hjärntvättas

Det är verkligen mycket motsägelsefullt? Att något  som är determinerat och absolut förutbestämt tydligen så _otroligt_ lätt ändå kan påverkas? Någon som förstår hur det går ihop?

Jag undrar vidare om artikelförfattaren läst sammanställningen som hans egna kollegor publicerade tidigare i våras? Där det som fastslås med säkerhet är att utvecklingen av könsidentitet inte är fullständigt känd. Det finns fortfarande för många frågetecken för att kunna uttala sig tvärsäkert. Däremot finns det förstås hypoteser kring varför könsdysfori, icke-binär könsidentitet och generellt könsatypiska beteenden ökar över hela världen just nu. Det kan ju absolut vara någon genetisk förändring som hela världen genomgått samtidigt, men väldigt, väldigt många lutar nog snarare åt att minskad stigmatisering, diskriminering och patologiserande gör att människor överhuvudtaget har möjlighet att få vara som de är och har ett utrymme att sätta ord på det.

***

Men egentligen är för mig den stora frågan vad han egentligen vill med sin debattartikel? Artikelförfattaren verkar väldigt arg/irriterad rädd för att social påverkan ska förändra det som han med envishet påstår inte går att påverka (nu får jag en fantasi om hur han vaknar på natten kallsvettig och ångestfylld efter mardrömmar om hur de där prydliga raderna med barn blandas ihop!!)

Jag tror personligen, och det är kanske taskigt, att David inte gillar ämnen som historia, samhällsvetenskap, genusvetenskap, postmoderna teorier. Jag är ju ingen psykoanalytiker men om jag vore det skulle jag kanske misstänka att han kanske är rädd för sådant som han inte riktigt vet något om? Det där okända och farliga som vi människor genom årtusenden lärt oss att akta oss för. Men som sagt jag är inte psykoanalytiker utan en helt vanlig psykolog som de senaste 15 åren jobbat dagligen med att förstå mänsklig psykologi, beteenden, språk och kön.

Jag är också otroligt nyfiken av mig och skulle gärna fråga David vart han tycker att gränsen ska gå?

Ska tjejer få spela hockey och fotboll? Får de vara intresserade av traktorer? Hjärntvättade jag mina döttrar när de så himla gärna ville brottas och jag lät dem göra det? Får tjejer bära byxor? Ha kort hår? Får pojkar vara ointresserada av sport? Är det ok för dem att lägga pärlplattor? Är det hjärntvätt att låta pojkar ha kläder med valfria färger? Är det religiös och galen genusindoktrinering att inte tycka att det är ok med utagerande och våldsamma beteenden hos barn oavsett kön? Hur ska vi få vanligt folk att sluta hålla på och hjärntvätta varandra och sina barn hela tiden? Ska vi ha mallar och strikta lagar för att se till att föräldrar inte råkar experimentera med sina barn? Ska vi med hjälp av föräldraauktoritet som artikelförfattaren åker runt i landet och föreläser om se till att hela den här förlorade generationen av barn och ungdomar återupprättar de prydliga raderna?

Eller kan det vara så enkelt att den här artikeln är skriven av doktor stenålder och att hur högt han än skriker så är hans omoderna och förlegade synsätt, på samma sätt som dinosaurierna, en utdöende art.

Feminism    Föräldraskap    Psykologi
                                
17 februari, 2017
16 comments

Alla män

Alla män förtrycker.

Den där meningen väcker så mycket ilska och inte alltför sällan vågor av hat och hot med grovt patriarkala inslag. (Ni vet redan hur det låter, eller hur? Om inte, gå in i valfritt kommentarsfält där män raljerar, äcklas och hånar kvinnor som försöker förklara varför jämställdhet & jämlikhet är en rätt schysst grej i ett demokratiskt samhälle.)

Meningen ovan väcker andra känslor också, som skam och förvirring. ”Men jag har väl aldrig förtryckt någon?” ”Jag gör ju mitt bästa och jag har hört att jag är en schysst snubbe.”

Båda de här reaktionerna skulle jag säga beror på begreppsförvirring och brist på kunskap om hur makt reproduceras. Människor generellt har inte koll på sådant och det tycker jag är synd. Det blir så svårt att förstå sig själv och sin omvärld när en går omkring och ser på begreppet makt som att det handlar om en kung eller diktator som under mer eller mindre allvarliga hot ser till att alla lyder minsta vink: ”Gå och hämta min mantel nu.. annars! (halshuggning).”

Makt kan dels handla om väldigt konkreta och mätbara faktorer som ekonomisk, materiell och politisk makt. Vilka som äger och förvaltar kapitalet i samhället eller vilka som styr landet. Vilka som sitter i reella  maktpositioner. Här har vi väldigt konkreta siffror på hur långt ifrån jämställdhet vi tyvärr ännu befinner oss. I vårt land är det män, män, män som sitter på kapital och konkreta maktpositioner. Det är vanligare att en VD i ett börsnoterat företag heter Johan än att en VD är kvinna. Politiskt har vi kämpat för att få till en jämn fördelning, men vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister och samtliga partier har ett specifikt kvinnoförbund men inget motsvarande mansförbund. Tänk er så härligt och normbrytande det skulle vara att höra ”S-männen” föra fram krav på individualiserad FP och ökade anslag för att bryta kopplingen män och våld. (När kommer det att hända? Kanske aldrig?)

Men även om den typen av makt är viktig så vill jag idag prata mer om makten som finns i relationer mellan människor. I språket, vårt sätt att tala, tänka och göra. I vardagspraktiken. I normer. Det är först när vi pratar om och förstår makt på det sättet som den här meningen kan anses självklar istället för provocerande:

Alla män förtrycker.

Normer upprätthåller maktförhållanden och erbjuder utrymme, synlighet och trygghet för de som följer normen. Det män gör anses vara det normala, riktiga och det förstår ju alla med lite sunt förnuft. Det är därför det aldrig har behövts något mansförbund, män pratar om allmänmänskliga frågor och i kvinnoförbunden pratas ”minoritetsfrågor” (Så kallade kvinnofrågor har historiskt sett och även idag setts som just minoritetsfrågor trots att kvinnor då är ungefär 50% av befolkningen. Det är sjukt eller hur?)

Att tillhöra en normgrupp innebär alltid privilegier och med dem kommer ansvar. Ni vet ett privilegium är att aldrig behöva fundera på och definiera sig utifrån sitt kön. Jag är ganska säker på att det är en del av det som väcker ilska hos män när vi pratar om män som grupp. De är så oerhört ovana att behöva definieras och beskrivas utifrån sin könstillhörighet, de är ju MÄNNISKOR.

Men till sist är det också lite extra svårt att förstå det här med ALLA män. Det blir ju så oerhört hotande och väcker frågor som:

”Är jag ond? Är jag dålig? Bär jag på en kollektiv skuld för något som jag aldrig gjort?”

Om en ser på makt och förtryck på det här sättet. Som att det skulle handla om att vara ond, dålig eller behöva bära på en kollektiv skuld då förstår jag att en reagerar med ilska. Men problemet är ju att det inte alls är det som är poängen. Vad är då poängen? Jo poängen är att om du vandrar genom världen i tron om att du är rakt igenom härlig och god så kommer du troligtvis att reproducera mer förtryck än någon som reflekterat över sina egna beteenden, sätt att prata, sätt att se på världen.

Människor som slänger ur sig sköna saker som:

”Jag ser inte kön jag ser bara individer!” kommer absolut att göra mer förtryck än den som ser att kön ALLTID har betydelse i ett ojämställt samhälle. När du som man går tillbaka till ditt heltidsjobb 10 dagar efter att ditt barn fötts, funderar du då på om samma sak skulle vara möjlig att göra för en kvinnlig partner? När du som man säger att du aldrig märkt någon sexism, tafs eller våldtäkter har du då reflekterat över att något som du gör får kvinnor i din närhet att inte våga/vilja dela med sig till dig? Har du som man överhuvudtaget några vänner som är kvinnor? Tycker du att det är möjligt för människor av olika kön att vara nära vänner? Om svaret är nej, vad får dig att tänka så?

Tycker du att det är jobbigt med kvinnor som tjatar om jämställdhet i tid och otid? Tycker du att det känns överdrivet? Tänker du att kvinnor saknar humor? Ägnar du mer tid åt att störa dig på människor som kämpar för jämställdhet än faktum som att kvinnor över hela världen och även i Sverige, dödas, misshandlas och våldtas av män. Män. Män. Män.

När du tänker att er fördelning av hushållsarbete säkert är ok annars borde hon väl säga till, har du då förstått att det är ditt ansvar att fråga om det verkligen känns så för henne också? När du sitter kvar på jobbet en kvart extra och tänker att det är väl inget att tjata om. Har du då upplevt frustrationen i att hantera ett trött, hungrigt, grinigt barn dygnet runt i flera, flera månader eller år? Har du känt den där känslan av att du går sönder om inte den andre föräldern håller det den lovat?

Har du som jämställd man, gjort en lista över allt arbete som behöver genomföras i ett hem. Satt dig ner med din partner och frågat: ”Hur ska vi fördela det här på bästa möjliga sätt? Har jag glömt något? Finns det saker som du upplever att du gör och som jag inte ens märker?”

Om du inte svarar ja på den här frågan, så kanske du förstår vad poängen är. Du upprätthåller också förtryck. Inte för att du är ond eller vill göra din partner illa. Men för att du är en man och därmed har ett större utrymme att ”glömma bort” ”göra det senare” eller inte alls tänka på de här sakerna. Du har inte aktivt tränats in i en roll där du känner dig ansvarig eller intresserad av att ägna tid/ tankekraft/ energi åt att försöka förändra dynamiken i din familj/ relation.

Det är ditt privilegium.

Du är en del av en struktur som håller kvinnor på plats. Du är en av alla män.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
22 januari, 2017
4 comments

Sluta va en skön snubbe- tack på förhand!

 

Ibland när jag skriver om jämställdhet och sådana där ”små detaljer” som att heterorelationer i Sverige INTE är jämställda år 2017 och att det är skitjobbigt att försöka leva jämställt i praktiken så protesterar ofta någon och säger att det är så himla fint och härligt. Så. Jag säger det igen:

DET ÄR SKITJOBBIGT! Att försöka leva jämställt i ett samhälle som från minsta molekyl, tanke, känsla och beteende är uppbyggt på motsatsen är per definition en daglig kamp. Alla som säger något annat ljuger.

Framförallt så vet jag att det finns så många kvinnor som vårdar sina ”jämställda” mäns sköra egon och ger dem beröm på rätt ställen och tänker att en 70/30 fördelning av hushållssysslor är helt ok ändå (”Det finns ju alltid de som har det värre”). För det är ännu en grej som kvinnor lär sig, det vill säga:

När en man ”försöker” och ”gör sitt bästa” då är det inte läge att kritisera. Då är det läge att vara nöjd och peppa alternativt hålla tyst.

Många vill också framhålla de enorma vinsterna för män med att vara föräldralediga, leva i jämställda relationer och så vidare. Ja. Det är klart att det finns vinster med att leva i ett jämställt samhälle, men för män handlar det trots allt om att på både kort och lång sikt förlora en massa jättehärliga privilegier:

  1. Som att få beröm för att ”försöka” leva jämställt.
  2. Som att ses som en ”bra förälder” om du varit föräldraledig upp till 6 månader och som en ”supermänniska” om du varit ledig ett år.
  3. Som att gå omkring och känna sig duktig och inte ens märka att ens partner fortfarande är hela förutsättningen för att du ska kunna känna på det sättet.

Och för er information, kvinnor har det redan så:

Inget beröm för att vi försöker leva jämställt (tvärtom). Ses nästan aldrig som bra föräldrar (mer som självklara och livsnödvändiga). Kvinnor känner sig definitivt inte duktiga för att de  GÖR DET SOM BEHÖVER GÖRAS I ETT HEM och ÄNDÅ kämpar de och sliter för att få vardagen att gå ihop! Galet va?

Det här ska inte blandas ihop med så kallade ”könsroller”. Självklart behövs det också föras en kamp för att inte pressa in människor och män i stereotypa roller.

Men vuxna människor, oavsett kön, kan lära sig att göra på nya sätt. Det är inte ok att skylla din egen bekvämlighet när det gäller tvätten, eller att ta ansvar för dina barn på en stereotyp könsroll. Har du lyckats lägga ihop pusslet så pass att du fattar att det finns normer och att vi lever i ett ojämställt samhälle så kan du också välja att göra annorlunda.

Ta ansvar. För ditt agerande. Fråga din partner om det är något som skaver och vad du AKTIVT kan göra för att förändra det faktumet. Vackra ord utan innehåll är det värsta som finns. Att stiga upp från TV-soffan (alternativt ta en paus från ditt ”superviktiga jobb” eller ”viktiga hobby”) för att planera den kommande veckans logistik är att göra jämställdhet i praktiken:

Vilka kläder behöver vara rena och ligga vikta på rätt ställe så att det går lätt att plocka fram? Vilken mat ska ätas under veckan? När ska den handlas och hur passar det ihop med allt annat som eventuella barns behov av ständig uppmärksamhet? Aktiviteter under veckan, skjuts? Vilka papper ska lämnas in och när till skola/förskola? Finns det skidor/skridskor i rätt storlek och vet du var de ligger så att det går smidigt att plocka fram kanske förslagsvis kvällen INNAN de ska användas. När ska allt det här genomföras och hur passar det ihop med hela systemet (dvs alla andra människor i din närhet, deras scheman, behov etc)? Och till sist ta på dig ansvaret att vara den som lyfter upp de här frågorna och hur ni ska lösa dem TILLSAMMANS på agendan.

Verkar det här jobbigt? Tråkigt? Tycker du att det är härligare att bara låta saker bli lite hur som helst? Att det går bra att göra senare? En annan dag? En annan vecka? Ett annat liv? Ja då kanske du inte ska säga att det är så himla härligt att leva jämställt.

Att kunna vara en ”skön och avslappnad snubbe” bygger på att kvinnor i din närhet går sönder.

Det är inte vackert, men så ser verkligheten ut år 2017. Vi får aldrig låtsas som något annat.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                
14 januari, 2017
7 comments

Manipulation, skuld och martyrskap

”Jo vi skulle behöva prata om det här, igår glömde du att fixa [tvätten, gympapåsen, städa bort i köket etc]”

”Men fan jag är ju helt värdelös och du missar ju aldrig en chans att sätta dit mig.” ”Alltså jag märker verkligen att du hatar mig.” ”Där fick du till det! Bra påminnelse om hur dålig jag är.” ”Jag är sämst, jag vet.”

Någon av er som känner igen den här dynamiken i ett samtal? Då kan det vara bra att veta att det här sättet att bemöta konstruktiv kritik och feedback är ännu en s.k härskarteknik. Oftast pratar vi om sociala regler och bemötande i arbetsmiljö och yrkessituationer men jag upplever att just ”Martyrskap” som härskarteknik är ännu vanligare i nära relationer.

Alltså i hemmet och vardagslivet.

Vad är det då som är så problematiskt med att bemöta kritik och sakfrågan på det här sättet?

Ja först och främst så är det, kanske inte medvetet, men likväl ett sätt att socialt manipulera den andre parten. När du försöker prata om något och bemöts av ”martyren” är det oerhört svårt att INTE drabbas av skuldkänslor och försöka släta över:

”Men det var absolut inte så jag menade, du är inte alls dålig, jag ville ju bara…”

Det tar helt enkelt bort fokus från sakfrågan. Skuldkänslorna och obehaget kommer också att göra att du drar dig in i det längsta att prata om sådant som är SUPERVIKTIGT och en förutsättning om du till exempel strävar efter jämställdhet och rättvis fördelning i vardagslivet/ hemmet. Det finns väl ingen som vill vara taskig/ kränka och såra sin partner gång på gång?

Just därför är det extra viktigt att komma ihåg att det ÄR en välkänd härskarteknik och att det är ett effektivt sätt för personen som använder det att tysta motparten och inte behöva prata om sakfrågan eller fundera över sitt beteende. Det ÄR motsatsen till att ta ansvar och har absolut INGENTING att göra med om någon är värdelös eller inte. Det är tvärtom livsnödvändigt att kommunicera om sådant som fungerar/ inte fungerar särskilt bra/ inte fungerar alls OM VI SKA LEVA TILLSAMMANS. Under samma tak och kanske med gemensamma barn, gemensamt ansvar för tvätt, städning, hushåll, projektlederi och så vidare.

Så till sist, hur bemöta martyren?

  1. Släta inte över, utan upprepa istället kritiken/ sakfrågan.
  2. När du känner skuldkänslor/ medlidande försök komma ihåg att det är just det härskartekniken bygger på. Det är inte taskigt/ elakt/ ondskefullt att ge saklig och konstruktiv kritik.

Lycka till hörni <3

Feminism    Psykologi    Relationer
                                      
29 december, 2016
6 comments

Årets topp 5 för en mer jämställd vardag! Tips: Läs!

 

Så här i slutet av året känner jag att det är på sin plats med sammanfattning och utvärdering av läget. Vad kan då vara bättre än att titta på statistiken (ni vet ju att jag gillar sånt!). Vilka inlägg har ni läsare uppskattat (eller upprörts?) mest av? Jag listar helt enkelt de 5 mest lästa inläggen under året som gått.

På femte plats:

Skriver jag om alla kvinnor som försvarar och förklarar hur duktiga deras män är. Jag har till dagens datum aldrig mött en man som på samma sätt försvarat och förklarat hur fantastiska deras fruar/sambor/ kvinnor är. Tycker att ni alla kan tänka över det faktumet en liten stund. Läs ”Min fru är jättefin hon hjälper till med både tvätt och städning”

På fjärde plats:

Hela förklaringen till varför vi ska införa individualiserad föräldraförsäkring. (Nu!) Läs ”Tummen upp för jämställt föräldraskap! (Varför vi inte ska vänta 42 år till).

På tredje plats:

Hur vardagspatriarkatet skapas och återskapas gång på gång. Hur kvinnohatet internaliseras i människor av alla kön, genom vårt språk, tankar, känslor och beteenden. ”Män är sköna, kvinnor är tjatiga”. Någon som hört den förut? Läs ”Vardagspatriarkatet”

På andra plats:

Lite otippat blev det här inlägget om män som gråter, klagar och sörjer över hur feminismen förstör deras förhållanden väldigt populärt. I det här inlägget avslöjar jag också min mission med Jämställd vardag och varför jag aldrig kommer att acceptera att ojämställdhet ska vara det normala tillståndet. Vare sig i världen, på våra arbetsplatser eller i våra relationer. Läs ”Feminismen förstörde mitt förhållande”

Och till sist! Tadaaaaa! På ohotad förstaplats, detta första år för världens bästa blogg (ödmjukhet är inte min grej):

Om hur folk bekymrar sig över min MANS reaktioner på att jag har mage att skriva om OJÄMSTÄLLDA RELATIONER!!

”Men vad säger Johan? Blir han inte sur? Min man skulle aldrig gå med på att jag skrev på det sättet” (Läs här)

Alltså.

Låt 2017 bli året när kvinnor slutar släta över, försvara och förklara mäns beteenden.

Låt 2017 bli året när vi åtminstone vågar prata om jämställdhet och dess motsats ojämställdhet utan att vara rädda för vad ”män tycker om det”.

Hur fan ska vi annars kunna förändra någonting? Kom igen nu. Vi kan göra det.

Tillsammans. <3

 

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                     
18 december, 2016
6 comments

Dubbelbestraffning deluxe eller kvinnors verklighet

Är så glad över att nu ha en skrivarkollega här på Jämställd vardag, när Irja tackade ja till min förfrågan kändes det verkligen som en winwin på alla sätt! Nu får ni dubbelt så mycket tankar och texter kring jämställdhet, feminism och vardagslivet och jag får pepp, glädje & inspiration på köpet. Vill gärna att ni som läser också är delaktiga. Tyck till om stort och smått. Fråga. Kom med förslag på ämnen som vi kan skriva mer om- det är alltid uppskattat!

***

Jag blir så himla glad när jag märker att de normativa (oerhört ojämställda) förklaringsmodellerna inte längre blir lika användbara. När vi börjar se och förstå vad som egentligen är problemet (och också verbaliserar det!) så händer det något. Jag såg häromdagen hur en random man i ett kommentarsfält bara:

”Men kvinnor och deras julhysteri, jag vill inte göra julen på det sättet.” (Inte ordagrant men ungefär så).

Där hade diskussionen lätt kunnat börja handla om något helt annat, typ vad är ”rätt” nivå på julfirandet eller huruvida kvinnor har för ”hög ambitionsnivå” och hur de ska sluta med det. Men. Istället lyfter en kvinna fram det som faktiskt till ofta är dilemmat/sakfrågan:

”Det är ju helt ok att känna så, det viktiga är väl då att du tar ansvar för att föra den dialogen och att ni tillsammans kommer fram till hur ni ska ha det.”

Jag säger det igen. Det finns inte någon svartvit sanning när det gäller hur, när eller vem som ska göra vad. Men tystnaden och passiviteten som många män gör, är verkligen både ett privilegium och ett beteende som lägger ansvaret hos någon annan. Jag har mött så många män som förklarar de mest sorgliga och destruktiva beteenden (alkoholmissbruk, otrohet, lögner, porrmissbruk) med att det är för att de varit ”arga” på sina partners. Men har de någonsin tagit ansvaret att försöka sätta ord på det som skaver? Nej nästan aldrig. Många män är så vana att kvinnor ska fråga upp, lyssna och ta hand om inte bara sina egna känslor, utan även (magiskt) förstå och ta hand om deras (mäns) tankar och känslor.

Så, istället för att säga:

”Jag är jätteledsen nu, det känns tomt inombords. Jag känner mig otillräcklig. Jag är inte kär i dig längre.”

Så säger de:

…

Just det, ingenting.

Och så gör de istället dysfunktionella och otroligt patriarkala beteenden.

Det är motsatsen till att ta ansvar. Det är motsatsen till respekt och omtanke.

Och ja innan någon går i taket. Självklart finns det kvinnor som gör sådana här beteenden också, men generellt sett så verkar kvinnor tränas mer i att ta relationellt ansvar, fråga, diskutera och prata. Det beskrivs då ofta som att kvinnor:

Pratar för mycket. Ältar, tjatar, klagar. Är för känslosamma. Aldrig är nöjda. Har för hög ambitionsnivå. Tjattrar, kacklar, kvinnotjafsar rent allmänt. Istället för att bara vara tysta och härliga (som män).

Det är dubbelbestraffningen deluxe som kvinnor i vårt samhälle befinner sig i varje dag året om.

Feminism    Relationer
                                         
1 2 3 4 … 6
Om