15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal http://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

26 april, 2018
10 comments

Att förhålla sig

Det är inte alltid så lätt att vara en person som vill säga något om någonting.

Det här är en helt vanlig kväll i mitt FB-event om föreläsningen ”den ojämställda stressen.”

Först har vi ju den här klassiska. Fredrik. Många versioner av Fredrik (alltid män) mailar mig, skriver kommentarer och vill ha svar. Han önskar sig en personlig liten frågebox. (Som i det här fallet heter Sandra.) Nä han önskar nog inte ens. Han tycker sig ha rätt att kräva. Tanken på att 5 års studier och därefter ungefär 10 års kliniskt arbete utöver alla tiotusentals sidor, artiklar, studier, forskning, siffror kan vara LITE jobbigt att svara på i en FB-kommentar. Det verkar aldrig ha slagit honom.

Sedan kommer Kamilla och sneddar in från andra hållet. Hon blir sååå provocerad över att NÅGON ska kunna föreläsa om så otroligt självklara saker. HERREGUD det vet väl varenda människa att alla kvinnor dubbelarbetar och går på knäna. Och att HA MAGE att ta betalt för sådan där tafflig kunskap. (Läs ovan om ni funderar över min bakgrund.) Det skulle minsann ALDRIG Florence” fucking” Nightingale ha gjort…

Just när jag tänkte att jag skulle spränga mitt huvud, som jag fick höra av en person att en speciell myrart gör när den blir skitarg, så kom jag istället på den geniala lösningen.

Diskutera i bikupa! Fredrik och Kamilla!!! Jag har varken tid/ lust eller råd att agera spottkopp eller frågelåda men ni två verkar ju ha sjukt mycket intressant att fundera över tillsammans.

Under tiden gråter jag mig till sömns över sakernas tillstånd. I morgon är en annan dag.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi
21 april, 2018
6 comments

Att betala ett för högt pris

Det kan väl vara på sin plats med en liten uppdatering i denna så kallade blogg.

Ni vill inte ens veta hur den här arbetsveckan har sett ut för mig, och eftersom min överlevnadsdrift är högre än min ambitioner så går varje ledig stund däremellan åt till att vila. Vara ute i slasket och leran med Chili. Kasta pinnar och busa med hundkompisar och barnen.

Lyssna på fåglarna som sjunger som att det inte finns någon morgondag. Jag har sett så mycket fåglar senaste tiden: Tofsvipor, tranor, svanar, kungsörn (!) det är fördelen med att vara ute och köra längs med E4:an. Här i trädgården spatserade en liten koltrast omkring. Om jag var lite bättre på att fota skulle jag kunna omvandla det här till en fågelblogg. Det skulle ni väl gilla?

När jag såg dokumentären om Tim (Avicii) Berglings liv tog det så himla ont i hjärtat.

Det blev så tydligt hur krav, hets och stress sliter sönder våra mänskliga kroppar oavsett hur mycket pengar och framgång vi drar in längs vägen. Jag vill också, om ni ser dokumentären, att ni tänker på hur beskedet om att Tim inte längre orkar turnera tas emot av människor om kring honom. Inte med glädje och pepp kan jag avslöja.

När människor på ett eller annat sätt är beroende av en så tas beslut om att ”säga nej” och börja ”sätta gränser” inte emot särskilt väl. I fallet Tim handlar det om miljardbelopp och förväntningar från en hel värld (”Han förstår inte betydelsen av pengar.” Citat managern.) men det är samma mönster som går igenom även i våra vardagsliv.

Det är så lätt att säga åt människor att ”bara säga nej” men när det påverkar ditt liv så att det där nejet innebär mer jobb för dig då är det så lätt att skamma tillbaka människor i att fortsätta göra allt det där som gör ditt liv lite bättre. (”Oj vad jobbigt det blev när ingen orkade ta hand om barnen längre, ingen kände för att tvätta, ingen lagade mat.” Och så vidare…)

Tim fick betala ett oerhört högt pris för sin framgång.

Om det finns en himmel hoppas jag att han nu sitter där skapar sin älskade musik. Att alla smärtor, oron, stressen och ångesten är borta och att solen värmer hans kind. Att lugnet fyller varje cell i hans kropp.

Vila i frid.

Livet
14 april, 2018
7 comments

Drömmen om ett liv bortom patriarkatets bojor

Vilken vecka det här har varit.

Jag inledde veckan med att prata om om det ojämställda känslokneget i SvD. Bland annat, sa jag de här sakerna:

”För många som är i relationer där det känslomässiga arbetet är
ojämnt fördelat, kan det vara svårt att sätta fingret på vad det faktiskt
är som skaver. Det kan yttra sig i tjat om odiskad disk, i irritation över
att partnern inte lyssnar eller besvikelse över att hen inte lyckas trösta
en på sättet som behövs.

– Det är enkelt att se bråken, irritationen, besvikelsen eller tjatet som
problemet, när det egentligen är orättvisan som är det, säger Sandra
Lindström. För att lyckas förändra den ojämna fördelningen är det
bättre att prata om skavet i just termer av rättvisa.

En kritik som lyfts mot begreppet känslomässigt arbete är att det är
vagt, och att det inte går att omvandla alla dessa mikro-handlingar i
mätbara värden. Dessutom menar kritiker att det inte ska ses som
”arbete” – att visa omsorg och underhålla relationer är väl bara sådant
man gör och vill göra för de man älskar?

– Det är säkert krasst att kalla det arbete, säger Sandra Lindström.
Men när vi pratar om praktisk omsorg om våra närstående tycker jag
att det är ännu mer krasst att se det som ett fritidsintresse eller en
hobby. Traditionellt sett så har det känslomässiga arbetet varit
kvinnans lott. Det har gjort det undervärderat och osynligt.

Samtidigt kan inte ansvaret för den känslomässiga
fördelningspolitiken enbart ligga på individen, menar Sandra
Lindström.

– Det handlar om hur vill bygga upp vårt gemensamma samhälle,
ända in i minsta byggsten. Det är viktigt att vi tar hand om varandra.
Vad har vi för samhälle om ingen orkar, kan eller vill ta hand om
relationer? Det blir verkligen inte hållbart, och inte heller särskilt
trevligt att leva i.”

(Intervjun i sin helhet går att läsa här och här. Men bakom en betalvägg tyvärr. Ni som läser min blogg regelbundet vet ju ända vad jag tycker och får ta del av det helt gratis haha ;))

Sedan släppte jag nästa föreläsningsdatum & plats. Det blir den 30/5 i Stockholm!

Planerar i nuläget höstens föreläsningar. Göteborg är klart (19/9) och så blir det mest troligt också Malmö, Uppsala och Luleå. Jag hoppas kunna släppa exakta datum & platser i början av maj, så ni får ha lite koll helt enkelt.

Sedan var det… det där andra.

Som jag tänkte att jag inte ens skulle orka skriva om. Att det är under min värdighet att överhuvudtaget benämna den där patriarkala institutionen vid namn. Jag har dessutom som många andra kvinnor fullt upp med att överleva i en vardag som handlar mer om gigantiska tvättberg, barn som ska tas om hand, saker som ska plockas upp för miljonte gången, skor som ska ställas undan för att en hund inte ska äta upp dem, än om litteratur.

Men något hände under gårdagen. Det blåser fan en vind som förvandlats till en orkan.

När jag startade den här bloggen för två år sedan så beskrev jag innehållet såhär:

”Feminism & psykologi.  Föräldraskap & relationer. Drömmen om ett liv bortom patriarkatets bojor.”

Jag hade inte så mycket hopp om att den drömmen skulle inträffa under min livstid.

Men nu.

MEN NU.

MEN NU!!!

Känner ni det? Visst känner ni det? Säg att ni känner det?

Vårt motstånd gör skillnad. Våra protester ekar över hela världen. Vi har ställt oss upp tillsammans.

Nu finns det ingen väg tillbaka.

Patriarkatet faller inom vår livstid. Det faller framför ögonen på oss. Här och nu.

Här och nu.

”Kom Sara nu går vi.”

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet
                    
6 april, 2018
4 comments

Kvalitativa studier & tacosfredag

Men hur fina är ni?

Tack för alla snälla ord & peppiga tillrop under förra inlägget. Känns som att bli inbäddad i en varm och gosig filt av omtanke och kärlek. <3

Utanför fönstret här hemma yr snön runt och våren känns oerhört långt borta. Men som ni ser på bilden peppar jag både för obligatorisk tacosfredag och så fick jag ett efterlängtat paket med posten igår!

Det här är sista dagen på några veckor som jag kommer att ha möjlighet att läsa och fundera över mitt kommande specialistarbete. Sedan är det fullt ös med olika uppdrag. Superpeppigt,men jag är ju också paniskt rädd för att ta på mig för mycket, så håll tummarna för att jag ska orka.

Jag har en kul nyhet som jag lite mer officiellt går ut med nästa vecka. Jag kommer med ”den ojämställda stressen” till Stockholm i vår!! 30/5 mer bestämt och det går redan nu att köpa biljetter här. Det skulle vara SÅ HIMLA KUL om jag fick träffa några av er där. Ni MÅSTE säga till om ni kommer och gärna komma fram och säga hej.

Det är ju så himla suspekt på många sätt det här med bloggande. De av er som kommenterar tycker jag ju att jag ”känner” men ni är ju så många som läser som jag inte alls har koll på fast ni har koll på mig.  Haha ja det är ibland lite svårt att förhålla sig till den grejen.

Hur som helst – Ha en fin fredag allesammans.

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
  
3 april, 2018
18 comments

Jämställdhet i praktiken

Så kör arbetsveckan igång igen.

I vår familj räknar vi in allt förekommande arbete i arbetsveckan. Även det obetalda arbetet som behövs göras av ”någon” för att få en dräglig tillvaro.

Johan sitter och funderar på vardagsmaten som i nuläget är hans ansvarsområde. Där ingår sådant som att planera, läsa igenom recept, kolla vad vi har hemma, åka och handla samt förstås det praktiska genomförandet. Plocka fram. Stöka bort. In i diskmaskinen. Stå ut med barn som inte är tacksamma för maten utan skriker att ”de vill byta familj till en som lagar bättre mat!”

Men nu tappade jag fokus. Vi tycker att det är viktigt för relationen, föräldraskapet, livet i stort att fördela sysslor rättvist och jämställt. Stundtals är vi riktigt bra på det och ibland går det riktigt jäkla dåligt. Det är som det är. Men få saker kan slå den där känslan av att inte ha resignerat. Att kunna high-fiva varandra när något gått riktigt bra. Att dela glädje (och oro) över barnen. I sommar har vi delat 18 år av liv. Fått tre barn tillsammans. Barnen som inte minns vem som gjort vad under deras bebisår och som tycker att Johan städar mycket mer än mig. Barnen som växer upp med två vuxna personer av olika kön som förhandlar, resonerar, bråkar, blir sams, blir ovänner igen, säger förlåt och försöker göra saker bättre en annan gång.

Jag tror att många relationer skulle kunna vara så mycket mer äkta, ömsinta och nära om vi strävade efter rättvisa och jämställdhet. Att leva jämställt betyder inte att ni alltid kommer att vandra på rosa moln tillsammans. Det betyder inte att ni aldrig blir sura på varandra, eller att ni är skyddade från att bli sårade eller svikna. Det betyder inte ens att ni för alltid kommer att leva tillsammans. Att relationer tar slut på ett eller annat sätt är liksom en ofrånkomlig del av livet. Men att separera från någon som du levt respektfullt och jämlikt med är något helt annat än att skiljas åt och känna att du blev utnyttjad under er gemensamma väg.

Jämställdhet skyddar inte från jobbiga känslor som ledsenhet, ångest, ilska och stress. Men att göra jämställdhet i praktiken kan få en mening i sig.

Jag tycker i alla fall att det är värt varje sekund av strävan och jag hoppas att jag kan förmedla det till er. Jag försöker göra det i alla fall. Men ibland känns det så himla tungt, när män skriver att jag borde gå och hänga mig. Eller när de skickar jättemånga länkar om att det nu förtiden är män som blir förtryckta av kvinnor. Eller när folk skriver kommentarer utan att ens ha läst inlägget som de tycker till om. Eller när jag har skrivit 10 inlägg på rad utan att ha fått någon respons överhuvudtaget. När bloggen tar tid som knappt finns. När det känns som att orden tagit slut.

Men idag är en annan dag. Idag finns orken.

Jag vet att ni finns där ute. Ni som vägrar att ge upp.

Som drömmer om förändring och som vet att det är möjligt.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
                                   
31 mars, 2018
4 comments

Kurs för utbrända

 

Alltså det här. Vet inte ens riktigt vart jag ska börja. Så jag säger det på en gång.

Jag tycker inte att det här är ok.

Jag är  har under många år jobbat inom hälso- och sjukvårdsområdet, de sista åren inom företagshälsan och då till stor del med rehabilitering och behandling av människor med utmattningssyndrom. Vi var ett team bestående av läkare, företagssköterskor,  sjukgymnaster och psykologer som tillsammans kämpade för att svårt sjuka människor skulle kunna må bättre. Bli friskare. Ibland återfå full kapacitet, men ganska ofta jobba med acceptans av att livet aldrig blir sig riktigt likt igen efter att ha drabbats av en svår utmattning. (Den sorgen & smärtan önskar jag ingen. Tårarna och ilskan över att så många drabbas tar inte slut.)

Att ABF anordnar en kurs med ”verktyg” mot ”utbrändhet” där de specifikt riktar sig mot personer som ÄR eller riskerar att bli utmattade är som att de skulle anordna en kurs med verktyg mot cancer.

Att en person helt utan utbildning ska hjälpa utmattade personer tillbaka till ett ”glädjefyllt liv” är som att använda kristaller och healing för att fördriva tumörer. Det spelar ingen roll att det finns ett gott syfte bakom den här typen av kurser. Folk måste lära sig att det är extremt stor skillnad på att känna sig stressad och att ha kört på så hårt under så lång tid att kroppen säger stopp.

Känner ni någon som blivit svårt sjuk i utmattning? Har ni varit sjuka eller är ni sjuka i utmattning? Då vet ni det jag nu skriver. Det är fruktansvärt. Ett enormt lidande för enskilda individer. Som patienterna i Agneta Sandströms avhandling sa:

”Det finns ett före och ett efter. Det var som att hjärnan dog.” (Läs mer här.)

Vi vet att förebyggande arbete är enormt viktigt och betydelsefullt när det gäller utmattning. För mig är det så viktigt att jag valde att bara jobba med förebyggande processer. I samhället, i arbetsmiljön och i våra hem. Jag pratar i min föreläsning om att vi borde ha en nollvision för utmattning.

Såklart. För PRISET är för högt. Utmattningens konsekvenser för stora.

Men ännu så är vi inte där. Folk blir fortfarande SVÅRT SJUKA i utmattning och är då värda att få den bästa, kunskapsbaserade rehabilitering som går att få. Av utbildad personal.

Ingen ska tro att utbrändhet är en quickfix som går att lösa med en livscoach på ABF.

Tycker ni att jag överdriver?

Då tycker jag att ni kan börja med att läsa igenom den här texten från socialstyrelsen. Sedan har jag också under den texten lyft fram en del av de nyaste rönen kring utmattningens konsekvenser.

Har också för ovanlighetens skull lagt in referenser här i bloggen. Brukar inte göra det, men om någon vill läsa vidare eller behöver ”KÄLLA på det!” Så kan ni bara scrolla längst ner i inlägget.

Utmattningssyndrom, ICD-10-SE

F438

Vägledning om sjukskrivning vid olika situationer

  • Vid utmattningssyndrom i den akuta fasen kan patienten sjukskrivas på heltid eller partiellt upp till 6 månader. Partiell sjukskrivning vid återgång i arbete efter heltidssjukskrivning.
  • Vid utmattningssyndrom med kvarstående kognitiva svårigheter, kan patienten sjukskrivas på heltid upp till 1 år eller mer. Partiell sjukskrivning vid återgång i arbete.

Försäkringsmedicinsk information

Det finns en spännvidd för hur en given sjukdom påverkar olika individers arbetsförmåga och förmåga att utföra olika aktiviteter. Därför måste bedömningen av arbetsförmågan ske individuellt utifrån individens unika förutsättningar och sysselsättning. En ny bedömning ska ske innan sjukskrivningen förlängs.

Syndromet beror ofta på en kombination av stressfaktorer både privat och på arbetsplatsen under en längre tid. Viktigt är att uppmärksamma potentiella stressfaktorer även utanför arbetet. Om arbetssituationen är en dominerande stressfaktor eller om det finns stadigvarande konflikter på arbetsplatsen är en återgång mindre realistisk. Då är det bra om en dialog kring förutsättningar att byta arbetsplats initieras. Fobiska undvikandereaktioner gentemot arbetsplatsen är inte ovanliga och kan behöva hanteras. Vid långvarigt eller avvikande förlopp görs en förnyad bedömning avseende samsjuklighet eller komplicerande faktorer. Det är viktigt att tidigt få en differentialdiagnostisk bedömning, avseende somatisk eller psykisk sjukdom.

Symtom, prognos, behandling

Utmattningssyndrom innebär uttalad fysisk och psykisk utmattning efter långvarigt stresspåslag. Den akuta fasen föregås av en prodromal fas som kan pågå i flera år med fluktuerande symtom. Det akuta insjuknandet innebär allvarligare stadier av psykisk och fysisk utmattning, med en avancerad symtombild. Den akuta fasen avklingar vanligen inom några veckor för att ersättas av en återhämtningsfas, som kan pågå i många år med kvardröjande symtom och uttalad stressintolerans. (se kriterier publicerade i Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa, Socialstyrelsen, 2003). Till symtombilden hör omfattande och funktionsnedsättande kognitiva störningar, ofta i kombination med uttalade affektiva problem (gränsande till depression eller ångestsjukdom), samt olika somatiska symtom. Behandlingen baseras på psykologiskt stöd för att skapa balans mellan aktivitet och vila, för att undvika återinsjuknande. Symtomatisk behandling inriktas på att understödja sömn och minska oro. Sömnstörning är vanligt och regelbundna vanor och fysisk aktivitet spelar en avgörande roll både för symtomförbättring och för arbetsåtergång. Behandling med psykoterapeutiska metoder kan vara aktuellt.

Information om rehabilitering

Rehabiliteringen innefattar livsstilsförändring, stresshantering och gradvis återgång i normaliserad livsföring. Om arbetssituationen är en dominerande stressfaktor är det bra om företagshälsovård och arbetsgivare tidigt kopplas in. Arbetssituationen kan förändras för att skapa förutsättningar för återgång i tidigare arbete. Ibland kan det vara mer fördelaktigt att rehabilitera till ett annat arbete eller en annan typ av arbetsuppgifter. Välavgränsade och för personen väldefinierade arbetsuppgifter utan krav på många sociala kontakter är ofta att föredra vid återgång i arbete. En gradvis återgång i arbete behövs. Att direkt återgå i fullt arbete är oftast kontraproduktivt.

Aktivitetsbegränsning

Aktivitetsbegränsningen innebär att patienten får svårigheter att genomföra arbetsuppgifter som kräver goda kognitiva funktioner som att organisera aktiviteter och att utföra arbete som innebär många olika uppgifter eller möten med många olika personer. Ofta får patienten svårigheter att delta i samtal och att hantera krav eller att göra saker under tidspress.

Funktionsnedsättning

Utmattningssyndrom kan innebära betydande kognitiva svårigheter, exempelvis problem med koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Patienten kan få bristande orienteringsförmåga i det initiala skedet. Andra problem är initiativsvårigheter, känslomässig labilitet eller irritabilitet och känslighet för framför allt ljud. Problem med nedsatt psykisk uthållighet, kroppslig svaghet och uttröttbarhet, sömn och svårigheter att hålla balansen, ibland yrsel, förekommer också.

(Källa: Socialstyrelsen )

Ett flertal studier visar hur allvarliga de kognitiva nedsättningarna är vid UMS.

”Resultatet av studien visade att patienter med UMS har en försämrad förmåga att tänka snabbt och bibehålla uppmärksamhet. Komplexa exekutiva funktioner där både snabbhet och uppmärksamhet krävs är avsevärd försämrade hos patienterna jämfört med friska jämnåriga individer. Det kan liknas vid just känslan att behöva hålla många bollar i luften samtidigt.

Vissa minnesfunktioner såsom episodisk minne och till en viss del arbetsminne fungerar något sämre hos patienterna. Däremot fann vi ingen skillnad när det gäller visuospatial funktion eller när vi testar funktioner som är kopplade till språk. Graden av hur patienten skattar sin mentala ohälsa har ytterst lite samband med hur man presterar på de kognitiva testerna. Vi kunde inte heller se att det skulle finnas någon skillnad mellan kvinnor och män när det gäller påverkan på kognitiv funktion hos patienter med UMS.  Studien ger oss bättre förståelse för de svårigheter som patienter med UMS har, när det gäller att hantera sitt arbete och sitt vardagsliv, som ofta kräver mycket av hjärnans kognitiva funktioner. Resultaten understryker vikten av att ta hänsyn till dessa svårigheter vid behandling och rehabilitering av patienter med utmattningssyndrom.”(Jonsdottir et al 2013)

Jonsdottir mfl har också gjort ett enormt viktigt arbete med långtidsuppföljningar av utmattade. I höstas deltog jag på en stresskonferens där fick jag höra en del kring den kommande 7-årsuppföljningen. Men här är resultat från 3-årsuppföljningen:

”Kognitiv nedsättning är ett av huvudsymtomen vid utmattningssyndrom och ett av det vanligaste och mest långvariga hindret för återgång i arbete och ett normalt socialt liv.

Patienterna hade fortfarande sämre förmåga att genomföra tester som kräver uppmärksamhet, snabbhet och minnesförmåga. Resultatet skiljde sig inte nämnvärt från hur man presterat 3 år tidigare.

Nästan alla patienter var tillbaka i fullt arbete. Hälften hade dock fortfarande olika typer av psykiska problem, och de som fortfarande var helt sjukskrivna efter 3 år hade rent generellt ett sämre testresultat.

Även efter flera år har patienter med tidigare UMS försämrad förmåga inom flera kognitiva områden, utan att någon nämnvärd förbättring skett sedan insjuknandet. Precis som vid tidigare undersökningar såg vi att patienter med störst kognitiv nedsättning också är helt sjukskrivna i högre grad. Vi noterade också att ju allvarligare utmattningen var för 3 år sedan, desto sämre var minne- och inlärningsförmågan vid uppföljningen.

Vi vet ännu inte hur kvarstående dessa nedsättningar är, och längre uppföljningstider behövs. UMS patienter uppvisar samma typ av nedsättningar som man finner vid andra sjukdomar som påverkar hjärnan t ex mildare former av demenssjukdomar och det är viktigt att ta dessa problem på allvar både i behandling och vid återgång till arbete.” (Jonsdottir et al. 2017)

Eller som Kristina Glise konstaterade i sin avhandling ”Utmattningssyndrom, identifikation, karakteristika och förlopp” 2014:

”UMS-patienter hade vid start omfattande samsjuklighet med depression (81 procent) och ångest (78 procent), utan köns- eller åldersskillnader. Symtom på depression och ångest minskade till »normalnivå« inom 6–12 respektive 12–18 månader, men en tredjedel i studien skattade fortfarande utbrändhet efter 18 månader.
Lång symtomduration före konsultation predikterade längre förlopp av utmattning/utbrändhet.
Patienterna hade i medeltal cirka fem somatiska symtom, knappt hälften sex eller fler, utan köns- eller åldersskillnader. Det skedde en signifikant minskning av alla enskilda somatiska symtom, utom smärtor i armar, ben och leder som stod kvar oförändrat efter 18 månader. En femtedel hade fortfarande multipla somatiska symtom efter 18 månader. Inga av de testade prediktorerna stack dock ut vid analys av denna grupps förlopp.
Avhandlingen visar att UMS är en allvarlig sjukdom med omfattande samsjuklighet, ett flertal somatiska symtom och ett långt förlopp. De aktuella resultaten ökar möjligheten till igenkännande, adekvat prognosbedömning och tillräckligt lång uppföljning vid UMS.” (Glise, 2014)

Referenser:

Glise, K. (2014) Utmattningssyndrom, identifikation, karakteristika och förlopp. Doktorsavhandling Göteborgs Universitet. http://hdl.handle.net/2077/35206

Jonsdottir I.H, Nordlund A, Ellbin S, Ljung T, Glise K, Währborg P, Sjörs A. (2017) Working memory and attention are still impaired after three years in patients with stress-related exhaustion. Scandinavian Journal of Psychology.

Jonsdottir IH, Nordlund A, Glise K, Ellbin S, Ljung T, Währborg P and Wallin A. (2013)
Cognitive impairment in patients with stress-related exhaustion. Stress.

Den ojämställda stressen    Psykologi
           
29 mars, 2018
4 comments

”Någon” kan vara du

Nu är det påsk. Det är fint.

Även om vi har meterhög snö utanför fönstret så börjar solen värma och hoppet spirar.

Ännu en vinter har passerat. Evigt mörker blir till ständigt ljus.

Jag har en sådan komplicerad hatkärlek till mitt kära Västerbotten.

***

Jag skriver ju om vardagens strävan efter rättvisa & jämställdhet. Men idag vill jag påminna alla män därute om att högtider och semestrar alltid tenderar att förvandlas till lågvattenmärken vad gäller att falla in i jobbiga och extremt störiga ojämställda könsrollsmönster. Män ”glömmer” helt enkelt bort att de fortfarande har ansvar för barn, för att städa, tvätta och rodda allt det andra i stunder av ledighet. Just tvättning är ett av de områden som fortfarande i hög utsträckning  landar på kvinnors axlar i heterorelationernas värld och under semestern tar tvättandet helt sinnessjukt ojämställda proportioner.

Det handlar om att varje grej som inte är TYDLIGT fördelad tenderar att bli normativ. Det vill säga, när vi inte aktivt och medvetet strävar efter att dela på bördorna i hemmet, hushållet och föräldraskapet så är det kvinnors ansvar. För män är det ett tillval, de är duktiga om de ”hjälper till” och helt normala män om de skiter i det. Och ni vet under högtiderna så är det inte som under vardagen där vi i bästa fall har listor, tydliga rutiner och överenskommelser. Under högtider så tycker sig män ha rätt att njuta. Ni vet sådär som under barndomens jular. Bara ligga och äta godis under julgranen.

Jag är ledsen men som vuxen är det inte möjligt att återuppleva barndomen. Du är inte en femåring längre. Nu är det vårt ansvar att göra högtiderna till bra stunder för våra barn. ”Mamma fixade allt” är retro på ett dåligt sätt. Det är dags för män att inse att privilegiet att kunna vara den som ”glömmer” är sjukt egoistiskt. Faktiskt.

I det här dilemmat ingår också att män kan vägra att prata om HUR saker som ingår under kvinnans s.k ansvar ska göras. Ni vet det här klassiska rådet som någon kläckte ur sig och som sedan förvandlades till en allmän sanning:

”Låt honom göra EXAKT som han vill. Annars kan han lätt tappa sugen att hjälpa till.”

(Arrrrggg..bara att SKRIVA den meningen gör att en blodåder håller på att sprängas i mitt huvud.)

Jag vet kvinnor som har gjort misstaget att säga till män att deras kläder blir förstörda av att tvättas i 60 grader (när de ska tvättas i 30 grader) med resultatet att männen aldrig mer tvättar. Män som aldrig mer vill dammsuga. Städa. Lägga barn. Plocka i diskmaskinen. För att de inte klarar av att föra en diskussion kring hur saker ska göras.

Tydligen har de då privilegiet att kunna skita i det.

Skulle vara spännande att se hur våra gemensamma liv utvecklades om kvinnor på samma lättvindiga sätt frånsade sig uppgifter som behövs göras om och om och om igen.

Det här gäller då som sagt var även den här helgen. Glöm inte bort att mysiga stunder och härligt umgänge bygger på att någon lagt tid & energi på att göra det möjligt. Någon lagar mat, någon leker med barn, någon stökar fram och någon plockar undan. Någon tar fram en ny vacker duk, målar ägg.

”Någon” kan vara DU man i ett heteroförhållande. Ärligt talat så tycker jag att ”någon” bör vara du den här påsken.

Åtminstone om du menar allvar med att jämställdhet är riktigt bra i praktiken och inte bara som vackra men totalt meningslösa ord.

GLAD PÅSK ALLESAMMANS.

Den ojämställda stressen    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
27 mars, 2018
4 comments

Provokationernas mästare

Saker som gör mig sjukt nyfiken.

Vad, i till exempel gårdagens inlägg kan upplevas så stötande (irriterande, provocerande, jobbigt?) att någon känner sig nödgad att dölja alla poster från Jämställd vardag. Alltså jag skulle förstå om det var ett inlägg som var lite mer..typ politiskt? Argt? Eller allmänt skavigt. Men gårdagens inlägg kvalar liksom i min värld inte in i någon av de kategorierna.

Min fantasi skenar hur som helst och jag försöker föreställa mig hur någon bara:

SNÄLL!!!! Vad ändå in i h-vete!! Block på den här sidan 4-ever. Jag kan inte riskera att få in sådan här skit i mitt flöde. Bara RISKEN att se någonsin se en liknande rubrik är för triggande.

Eller:

SNÖ!! Vilken provocerande bild såhär i vårtider!! De där förba-ade norrlänningarna ska inte få förstöra min dag iaf. BLOCK PÅ DEN!

Eller annat skäl? Folk är ju faktiskt i allmänhet lite konstiga och stundtals närmast obegripliga.

Här om dagen satt jag på ett flyg och såg hur mannen framför mig förnöjsamt satt och läste ”Fria tider” det gjorde mig provocerad. Ville knacka honom på axeln och prata lite om hela den grejen. Men det gjorde jag inte. Har fortfarande en alltför välfungerande impulskontroll.

Vad gör er provocerade i vardagen?

Livet
26 mars, 2018
6 comments

Vikten av att vara snäll

Alltså fattar ni hur roligt det är att vara världens värsta bloggare? Att ha en fin och härlig blogg som bara existerar vare sig jag skriver mycket eller lite. Nu borde du skriva

Nej jag borde ingenting alls.

Är det något som ska väcka varningsklockor i allas våra huvuden är det ord som:

Borde. Måste. Så gör man bara. Krav. Har inget val. Det säger sig självt. Osv…

När jag skriver att vi har ett samhällsproblem där vi behöver göra en MASSA SAKER tillsammans för att få livet att gå ihop. För att vi älskar. För att vi bryr oss om. För att det är viktigt. Så betyder det inte att det är DU som ska göra alla de sakerna själv. Hela tiden.

För ingen människa är en ö.

Det finns inga supermänniskor. Det finns ingen som kan prioritera bort sömn, vila, återhämtning och glädje och fortsätta leva ett gott liv. Ett friskt liv.

Ett meningsfullt liv.

Att vara glad. Att vara ledsen. Att vara arg. Att vara stressad. Att känna sig trött. Att känna sig tacksam. Utvilad. Förnöjsam. Rofylld. Att vara inbäddad i kärlek. Att bry sig om någon och känna att någon bryr sig om dig.

Vi behöver träna på att vara snälla. Det bespottade och verbalt misshandlade ordet.

Vara snäll. Och du måste också räkna in dig själv i den ekvationen. Om vi ska kunna kämpa, älska och ta hand om dem vi vill ta hand om så måste vi också ta hand om oss själva.

Våra sköra liv. En hjärna som kräver stillhet lite nu och då. En kropp som inte hur länge som helst orkar springa från dödliga faror:

”Måste! Borde! Inget val! Spring! Prestera!” (Nu orkar jag inget mera…)

Vi är värda att älskas även när vi inte längre orkar. Vi är värda att älskas när vi är den som behöver få vila en stund. Vi är värda att älskas trots att vi bara är människor.

Eller faktiskt precis just därför.

Glöm aldrig det mina vänner. Glöm aldrig det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi
18 mars, 2018
10 comments

Ingen skön tjej

Senaste tiden har det varit så mycket i mitt liv. Allt från lågvattenmärken som kräksjuka i familjen och en till synes vanlig tant som kom fram efter en föreläsning om den ojämställda stressen och inleder med orden:

”Du nu måste jag säga några saker till dig men du får INTE bli ledsen.” (Om jag hade vetat att de där orden var inledningen på en 10 minuter lång monolog, där hon berättade att hon mådde illa av att se mig på scenen och av att höra min röst, ifrågasatte min psykiska hälsa och tipsade mig om att köpa Anders Hansen bok ”Hjärnstark” så att jag kunde få lite BRA tips på stresshantering haha..)

Till fantastiska och underbara stunder där jag måste nypa mig i armen över att jag får jobba med mitt största intresse. Får prata i radio om varför det är problematiskt när män bara jämför sig med andra män och varför vi måste komma ihåg att fira framgångar. (Ni kan lyssna här.)

Försöker förklara för människor varför det är meningslöst att föra en diskussion med någon som inte godtar begrepp som grupp/samhälle/struktur. Jag tycker att det är ok att människor har olika syn på livet och vårt samhälle men jag är också väldigt glad för att många individer förstår och tar ansvar för något mer än sina egna behov. Jag tänker också att det är en ganska extrem åsikt att inte godta någon form av statistisk verklighet, forskning eller ta hänsyn till andra människors upplevelse av vårt gemensamma samhälle. De här männen, ja det är ofta män, som vägrar att reflektera över att deras verklighet inte speglar alla människors verklighet. Så himla bekvämt att inta den ståndpunkten som individ och man i ett sexististiskt/rasisistiskt och heteronormativt samhälle. Inte ta ansvar för något alls.

Bara glida runt. Nöjd med tillvaron. (Men ganska tomt inombords…)

När jag möter motstånd, vilket jag naturligtvis gör relativt ofta, brukar jag tänka för mig själv att jag inte är här för att göra alla människor nöjda.

Jag är inte här för att vara en ”skön tjej.”

Jag är inte heller här för att bråka och provocera för sakens skull.

Jag är här och jag gör det jag gör för att jag vill GÖRA skillnad. Och jag gör skillnad, vet ni ganska mycket för mig själv också, samtidigt som jag håller på. Genom att prata om, tjata om, skriva om, vrida på och formulera för mig själv och för er frågor som: ”Vad är en jämställd vardag?” (Gång på gång på gång på gång…) så påminner jag mig själv om hur viktigt det är.

Jag kommer ihåg vart jag är på väg och varför. Varför det är viktigt för mig. För Johan. För barnen.

Och så ibland. Några gånger per dag stannar jag upp. Vilar. Tar promenader i ett gnistrande vinterlandskap. Omgiven av mäktiga hundratals år gamla granar som sträcker sig mot en klarblå himmel. Lyssnar på  talgoxens vårliga sång. Känner hur solen värmer för första gången på ett halvår.

Inser i de små stunderna varje dag att livet är så otroligt mäktigt och magiskt i sig självt.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
1 … 18 19 20 … 41
Om