15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal http://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

6 augusti, 2018
0 comment

Synliggöra motståndet

En fantastiskt fin start på veckan. Chili ligger i soffan och tillsammans lyssnar vi på regnet som smattrar utanför, det är första gången på flera veckor som det verkligen regnar. Jag och barnen är egentligen lediga en vecka till, men de har ställt om till sommarlovstider och sover fortfarande.

Jag skulle vilja kommentera en sak om tipsen för en mer jämställd vardag som jag skrev under våren och som publicerades både i Modern Psykologi och DN (för er som missade, läs här.)

Att göra överenskommelser (punkt 2) och varför det finns flera skäl till varför det är viktigt.

Dels handlar det om ren pragmatism, alltså oavsett vad folk tycker om att fördela arbetet i hemmet, så kommer det att vara 1000 gånger lättare om alla vet som vad behövs göras.

MEN överenskommelserna handlar också väldigt mycket om att synliggöra motståndsstrategier. För tyvärr kan framförallt män i gemensamma hem och relationer fortfarande använda sig av en viss typ av sägningar som kvinnor ALDRIG skulle komma undan med.

Ni vet hur det kan låta när en man ”glömt” att plocka undan, byta blöjor, gå ut med hunden, båda sängen, sortera tvätten, hålla koll på födelsedagarna etc:

”Men det visste jag inte, hur skulle jag kunna veta…???”

”Oj det hade jag glömt bort….”

”Jag förstod inte att det var SÅ HIMLA VIKTIGT (för dig)!! Sorry för fan.”

De tydliga överenskommelserna handlar ganska mycket om att förstöra de här klassiska och supernormativa motståndstrategierna. För nej, det är inte bara en olycklig slump att så många män inte såg, inte visste, inte förstod eller glömde gång på gång. När en överenskommelse bryts blir det mycket, mycket svårare att att säga använda sig av de här sägningarna. Har en och samma person glömt något mer än två gånger så är det dags att hitta strategier för att lösa problemet istället för att fortsätta med meningslösa ursäkter. Till exempel: Bestäm en exakt tidpunkt, ställ ett larm för att påminna och så vidare. Väldigt få av de här personerna glömmer att gå till jobbet eller till den roliga AW:n med kompisarna eller den superviktiga fotbollsmatchen. Det handlar om vad en tycker är VIKTIGT och vad en prioriterar. Det handlar om vardagsmakten som ingen undkommer. Det är ojämställdhet i praktiken.

En sak till också. När du som lever med en blodigel till partner märker att det inte fungerar. Att människan som påstår sig älska dig fullständigt skiter i era överenskommelser och inte visar minsta vilja till att göra ett rättvist liv tillsammans kanske det kan hjälpa dig att ta ett rationellt beslut. (Fortsätta leva med den här själviska idioten och göra allt själv, eller dags att lämna?).

Och ibland, om lämna inte är ett alternativ, åtminstone kunna sluta skuldbelägga dig själv och lägga SKAMMEN DÄR DEN HÖR HEMMA, dvs hos den part som INTE tänker göra sin del av ansvaret och låtsas att det är fine.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
5 augusti, 2018
8 comments

Back to bloggen

Åh hallå alla ni som klamrar er kvar!

Jag har haft en så himla välförtjänt semester, med sol, värme (haha alltså jag vet att den detaljen är otroligt onödig att upplysa om, men ändå..) bad och allmänt skönt häng med familjen. Jag hoppas att ni också haft det fint. (Åtminstone några stunder mellan frukost, lunch, packande, mellis, plocka undan, hålla koll, tänka ut middag, handla middag, laga middag och så vidare. )

Nu är jag färdigvilad och grymt taggad på att kavla upp ärmarna och låta min allra käraste (hat-älsk) blogg få blomstra igen. Har samlat ämnen under sommaren, de ligger som korta små notiser i anteckningar i min mobil. Ganska mycket kärlekskneg, relationer, jämställdhet och ojämställdhet. Precis som vanligt med andra ord 🙂

Ni som har lite ork får jättegärna köra en önskelista med ämnen som ni vill att jag ska skriva om inför hösten. Min ganska högtflygande ambition är att skriva åtminstone några dagar per vecka, men försöka hålla inläggen kortare och eventuellt inte alltid ha bilder till varje inlägg… Bu eller bä på det?

Så nu gör jag så. Kort och koncist. Hörs snart igen.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
13 juli, 2018
8 comments

Det är så jobbigt att vara man

En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:

”Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: ”Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.

Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här ”moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)

Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att ”hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.

Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?

De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).

Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                         
29 juni, 2018
0 comment

Sommarlugn & raseri

Här hemma börjar ett stilla sommarlugn infinna sig. Chili är verkligen bra på att mysa, bara att titta på honom får mig att känna att allt ordnar sig.

Barnen går och nynnar Svea Casino du är min bästa vän efter att ha råkat lyssna lite för mycket på en radiokanal med reklam. Senaste tiden har jag tänkt mycket på konsumtion och kapitalism och hur mycket som går förlorat i ett tidevarv där ALLT kan köpas bara du har tillräckligt mycket cash.

Det som går förlorat förklaras verkligen mycket bra i den där korta raden som ungarna går och nynnar på, det vill säga vänskap, medmänsklighet, solidaritet och kärlek. Pengar blir vår bästa vän samtidigt som människor och relationer reduceras till varor.

Det finns få saker som gör mig så arg som människor som tycker att det är ok att göra vad som helst med andra människor om de betalat för det. Så många män som lärt sig att se vissa kvinnor som objekt. Jag tänker naturligtvis på prostitution. Mäns rättighet till kvinnors kroppar och kvinnors liv. Män som exploaterar och utnyttjar andra människor. Hur kan det fortgå i ett demokratiskt så kallat ”jämställt” samhälle? Och nästan ännu mer provocerande är den superpriviligierade identitetspolitiska diskursen som framförs av personer som tycker att det är helt ok. Hur fan tänker de?

Jaja nu försvann mitt sommarlugn för en stund. Det var någon som frågade hur en ska orka. Hur ska en orka fortsätta kämpa, leva och kanske till och med må bra när det samtidigt pågår så mycket skit runt om oss? När stora delar av befolkningen (läs främst män) tycker att det är en härlig idé att rösta på SD? När jag hör ännu en man inne på mataffären gnälla över att vi har nog med lättkränkta människor i det här landet. Är det inte lustigt att det är män oftast i medelåldern som helt plötsligt tycker att alla ANDRA är så himla lättkränkta? Min erfarenhet är att de här männen har kunnat säga och göra exakt vad de vill hela sitt liv utan att någonsin behöva ta hänsyn till någon annan. De är så bestörta, rädda och förvånade över att deras sexistiska och rasistiska skämtande helt plötsligt får mothugg från alla håll och kanter att hela deras världsbild raseras:

Say WHAT!!?? Ska jag inte längre få dra mina skämt om kacklande kärringar som inte kan köra bil och dra några bärs med polarna och gråta och skrika på en hockeymatch och åka utomlands och köpa prostituerade och kolla porr hela nätterna och skratta och ryggdunka andra män och aldrig aldrig aldrig behöva förstå vikten av omsorg, vänlighet och omtanke om andra och sitta i styrelserna och jobba över och få beröm för att jag stökar i diskmaskinen, lagar mat eller är föräldraledig i tre månader med mitt eget barn och prata om att sätta ett skott i pannan på alla våldtäktsmän fast jag själv tjatat mig till sex tusentals gånger och tafsat och kladdat på skoj ska jag för fan behöva fråga den där bruden om hon verkligen vill när jag är jättekåt och ni har ju alla lärt er hur jobbigt det blir för en man som inte får utlösning exakt när han känner för det ni vet att det är jättejobbigt för mig mig migmigmigmig…

Svaret på hur vi ska orka vidare är för att vi inte har något val.

Att hoppas på en bättre framtid utan att agera är lika dumt som att ha ett Casino som bästa vän: Tomt, meningslöst och själadödande.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
27 juni, 2018
2 comments

Error systemfel deluxe (och vi försöker bara överleva)

Jag har skrivit ett kapitel i en antologi om psykologer i primärvården.

En av anledningarna till att jag valde att starta eget, jobba med utbildningar och föreläsningar istället för med behandling och rehabilitering var för att kunna lyfta och belysa det strukturella problemet med stress och utmattning i vårt nutida samhälle. Det är ju helt orimligt att de människor som jobbar och sliter för att plåstra om individer en och en i taget längs vägen själva riskerar att braka in i den berömda väggen. Jag vet inte om det är ok att säga såhär; men jag är så himla stolt över att jag vågade ta det klivet. Ibland när jag tänker att jag inte orkar hålla på längre så påminns jag om att det finns en mening och ett syfte med att jag håller på och tjatar om det här ämnet i tid och otid.

För som jag skriver i mitt kapitel om den ojämställda stressen:

”Tiden, orken och energin kan inte enbart räcka till för lönearbete. Det är vare sig rimligt eller långsiktigt hållbart. Som vi i dagsläget har organiserat våra liv krävs det att vi också orkar lägga ett antal timmar varje dag på obetalt arbete. Sköta om hemmet. Ta hand om våra barn. Hjälpa närstående. Utöver det faktum att vi behöver ta hand om oss själva. Sova på nätterna, äta och få stunder av återhämtning. […]

Vi har byggt in ett gigantiskt systemfel i hur vi organiserar våra liv. Vi vet att sjukskrivningstalen blir mer jämställda när män jobbar inom kvinnodominerade sektorer, i praktiken försöker leva jämställt och tar sin del av föräldraansvaret. Det ökar alltså risken att bli sjuk av stress om vi försöker leva jämställt och rättvist. Hur sorgligt är inte det faktumet? Hur kan den kunskapen få existera utan att vi gemensamt tar ett krafttag för att bryta den strukturella problematiken? Hur ska vi gemensamt kunna bygga ett långsiktigt hållbart sätt att leva.

Det är ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga.”

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Psykologi    Relationer
                                               
17 maj, 2018
2 comments

Att både äta kakan och ha den kvar

Det är som att allting går i 120 just nu.

Det är roligt såklart men jag slits som vanligt mellan de två motpolerna:

Någon slags eremit-fantasi som alltid varit oerhört lockande, att bara få vara i fred. Sitta på en kökssoffa med en kopp kaffe och höra en klocka ticka. Och så den andra:

Engagemanget och drivkraften, att det finns viktiga saker att prata om. Att det finns viktiga kamper som vi måste orka ta. Att jag vill något mer än att bara stå vid sidan om och titta på.

Så jag kämpar på för att kunna få lite av varje. Sjukt svårt. Som att både äta kakan och ha den kvar.

Här ovanför ser ni i alla fall höstens planering för den ojämställda stressen. Jag landade till slut i de här 3 städerna och i nuläget är inga andra städer eller tidpunkter aktuella.

Gå in under fliken föreläsningar om ni vill köpa biljetter.

Jag hoppas ständigt och alltid på att få mer tid och ork till att hålla igång bloggen. Men just nu räcker inte mina 24 timmar om dygnet till riktigt. Så jag hoppas att ni har lite överseende med det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi    Relationer
                                                     
4 maj, 2018
2 comments

Regnig fredag

Här sitter jag vid köksbordet och läser en sjukt bra (hehe) artikel om hur vi kan göra vardagen mer jämställd. Den finns i nyaste numret av Modern Psykologi (nr. 4).

Ute regnar det och jag tänker ganska mycket på Ellen Keys Strand. För ett år sedan bodde jag där i två veckor och det var så jäkla bra. Det var som att jag där fick tid att sy ihop en massa lösa trådar och tankar som jag under många år aldrig hunnit tänka klart. (Mamma! Vart finns det rena sockor? Mamma! Jag vill ha en till macka! Får jag det? Det? Eller kanske det? Mamma!Mamma! MAMMA!!!). Missförstå mig rätt, mina barn är inte värre än andra barn, men utrymmet för att tänka egna tankar i en familj är inte jättestort.

Jag kommer ihåg att jag pratade med Johan i telefon och han pratade om att någon slang börjat läcka i badrummet och det. var liksom en stor grej för honom och jag kände bara hur konstigt det kändes att höra honom prata om något så himla oväsentligt.

Men det stod också klart för mig att det är det som är hela grejen. När du står med skiten upp till armbågarna så kan till synes obetydliga händelser bli en stor grej. När tre ungar ska ha frukost, lunch, middag och rena kläder och skjutsas och det ska plockas fram och plockas bort och du har förvandlats till en serviceinrättning 7-24 då kan en slang som börjar läcka vara ALLT. Det blir liksom den där berömda droppen, ni vet den som gör att det hela tippar över. För att marginalerna är så små redan från början.

Ellen Key fick utstå spott och spe för att hon förde fram tanken om att kvinnor kanske inte till varje pris skulle göra samma saker som män. Hon hade ju den dåtida synen på kön, som med dagens mått mätt skulle betecknas som oerhört biologistiska och särartsfeministiska.  Men med tanke på hur vårt samhälle har rört sig, och hur ingen av oss vill (orkar/hinner) lägga tid på att ta hand om våra hem, städa, ge omsorg till barn och gamla så kan en ju undra hur det sett ut om kvinnors arbeten, liv och insatser fått stå som norm. Eller om åtminstone alla de tusentals timmar arbete och kärlekskneg som alltid varit och fortfarande är förutsättningen för våra gemensamma liv, värderats och synliggjorts.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                    
1 maj, 2018
2 comments

1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.

En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.

Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.

Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.

Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.

Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.

Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna.  Konsten. Musiken. Litteraturen.

De storslagna stunderna och de små stunderna.

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?

Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018.  Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.

Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.

Det är  inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.

Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.

Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.

Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.

Till sist.

Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.

Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.

Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.

För att förstå och förändra, måste vi våga se.

Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet ”..men” efter:

Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)

Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:

”Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”

Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                    
29 april, 2018
4 comments

Liv och död. Städning och tvätt.

Mitt i alla de STORA frågorna om makt och maktmissbruk. Våldtäkter och sexuella övergrepp. Psykisk ohälsa och utmattning. Patriarkat och kapitalism. Hat och hot. Kärlek och kamp. Liv och död.

Så finns det en fråga som jag tycker glöms bort. Vardagens stora kamp.

Städning och tvätt. Tvätt och städning.

Läs orden igen.

Städning och tvätt. Tvätt och städning.

Det finns så många saker som män inte pratar om tydligen. Typ känslor. Men en till sak som män pratar på tok för lite om är:

Städning och tvätt. Tvätt och städning.

Jag vill höra er prata om det på detaljnivå:

Är DU en av de här männen som tror att ”tvätta” innebär att på mindre än 30 sekunder slänga in saker i en maskin, fylla på lite pulver och trycka på en knapp?

Eftersom tvättande är en av de uppgifter som fortfarande verkar oerhört svårt att göra jämställt så tycker jag att vi behöver prata om det JOBBET. Kvinnor tvättar generellt sett oerhört mycket mer än män, framförallt under semestertider av någon sjuk jävla anledning. (Typ kan det vara så att män tänker SKÖNT att vara ledig?  Nu är jag ledig. Här sitter jag och är helt ledig. SLUT. )

Alla människor som tvättar och som dessutom har en familj som inte bara består av typ en eller två VUXNA människor vet att det som är jobbigt och tar tid är att:

Sortera, vika, lägga på rätt ställe. Gärna ganska omgående efter att tvätten är torr. Så att alla kan hitta sina egna, rena kläder på morgonen när de ska till skola & förskola, träningar etc.

Eller är du en av dem som tycker att det är praktiskt att blanda hela familjens kläder i en GIGANTISK osorterad hög och så att barn och vuxna fritt kan gå och plocka saker ur den gigantiska högen? Efter ett tag börjar dessutom ofta två stora högar blandas så att ingen vet 1. Vad som är rent. 2: Vad som är smutsigt.

Efter det börjar de två stora högarna av tvätt föröka sig.  Kul:

Som en äkta heteronormativ kärlekshistoria får de små gulliga barnhögar som sprider sig runt i huset. I sovrummen, på badrumsgolvet, i sängar, i gympapåsar där de är lite blöta och mögliga.

Sjukt praktiskt sätt att organisera tvätten.

Tycker DU att städning innebär att pliktskyldigt dra dammsugaren ett varv runt huset? Utan att fatta att städningen grundläggande  ABC (som vi alla fick lära oss på hemkunskapen?) att det är oerhört praktiskt att först 1. Plocka undan allting som ligger på golv, stolar, bord, i trappor.

Är DU en av dem som tror att ett hem sköts utan att någon lägger tid på det? Att det finns en vuxen motsvarighet av barnens tandfé som kommer på natten och organiserar, planerar och genomför hela skiten? Eller att kärleken löser allt? En sak med den där så kallade romantiska förklaringsmodellen är att den verkar vara oerhört enkelriktad. I princip så kan vi byta ut ordet kärlek mot kvinna. Kvinnor.

Kvinnor löser allt.

Och det sker gratis men ändå inte gratis. Det kostar tid, energi och kraft.

Jag måste erkänna att jag inte orkar. Vårt hem är ganska rejält stökigt och skitigt. Det är ganska irriterande och stundtals ledsamt. Men alternativet är att frigöra mer tid till städning.

Till exempel lägga ner bloggen. Använda alla de timmarna som det tar mig att skriva till att städa istället?

Jag vill påminna om att det INTE är ett alternativ att dra ner på tid för sömn, återhämtning och vila.

Att betala priset för en utmattning kan aldrig någonsin vara värt det.

Ok till slutpoängen. Allt män inte pratar om. Känslor, sex och vänskap. Machokultur.

Jag tycker att det är skitfint att ni snackar om de här grejerna, men om jag ska vara HELT ärlig (och det ska jag ju vara) så irriterar jag mig också lite på att ni ska uppmuntras och få applåder för att ni ska prata om de här sakerna. De stora frågorna. Jag kan dessutom se att även 70-talsmännen diskuterade exakt samma saker. Känslor, rädslor och ALLA säger att de inte känt sig bekväma i machorollen under uppväxten. Helt ärligt, killarna som älskade machorollen under uppväxten är nog inte så himla många. Måste vi uppfinna det hjulet igen?

Den dagen jag har tid, ork och energi att sitta och filosofera om de här sakerna istället för att begravas under ett ton av tvätt. Då har vi kommit långt.

Och jag tror att väldigt många kvinnor känner detsamma.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                                        
27 april, 2018
12 comments

De ska inte le när det finns skäl att gråta

”Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans  ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”

Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.

Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.

Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.

Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister ”hatar män” så får jag INTE ihop det där.

Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar.  Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.

Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att ”hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att ”hjälpa till.”

Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:

”När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)

Jag har fått höra att det är provocerande att jag pratar om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.

ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?

Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)

Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.

När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.

När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?

Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:

”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”

Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.

För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:

”Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”

Jag kommer aldrig att ge upp.

Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.

Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av  deras kön.

Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:

De ska inte le när det finns skäl att gråta.

De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.

De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.

De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.

De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.

Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.

Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                          
1 … 17 18 19 … 41
Om