Hallå kära bloggläsare!

För er som lyssnar på podden så kommer det inte som en chock att jag har brottats med tankar runt bloggen. Jag var otydlig i podden när jag försökte formulera min trötthet kring sociala medier och där lät det som att jag var less att folk (alltså ni) kommenterar. Så jag vill här förtydliga att så är det inte alls. Jag är tvärtom väldigt tacksam över alla er som ibland tar er tid och skriver kommentarer här inne. Eftersom jag också godkänner alla förstagångskommentarer manuellt så har jag ganska god koll på vilka ni är. Flera av er ser jag som virtuella vänner eftersom ni följt med mig under flera år och flera bloggar.

Det som jag nu kommit fram till är att det är Facebook som är mitt största problem. Där kommer det dels in personer lite hipp som happ och skriver de mest konstiga saker. Naturligtvis uppblandat med relevant kritik, kloka tankar och supersnälla saker. Men problemet är att jag själv egentligen inte vill kommentera på FB och jag orkar inte svara på frågor, jag orkar inte diskutera. Jag blir bara arg, irriterad och tänker att folk har tappat det (förlåt). Det finns för mig inga diskussioner som är nog viktiga, eller överhuvudtaget rimliga, för att föras via ett kommentarsfält på Fejjan.

Dels handlar det om hur flödet där ser ut, att allt blir synligt för alla, men det har för mig också varit en väldigt personlig gräns som handlar om mitt liv, min tid och hälsa. Ibland kliar det i fingrarna över att skriva en rolig kommentar eller delta i någon diskussion i någon av de härliga grupper som jag är medlem i (typ hejhej feministiska psykologer!) men jag tog ett beslut redan för några år sedan att hålla all interaktion på FB till ett minimum pga ovan nämnda skäl. Jag vet inte hur det är för er, men för mig blir en kommentar helt plötsligt 10 kommentarer och en minut blir till en timme. Tid som jag inte har, eller rättare sagt tid som jag inte vill prioritera i mitt liv.

Så. Nu till det dilemma som jag under en längre tid känt mig oerhört låst i och det är att den stora delen av mina följare läser bloggen via FB. Jag har trots det övervägt att stänga ner FB-sidan och bara skriva här men vet att det i princip är detsamma som att förlora hela min plattform inklusive ett stort antal läsare. Så efter mödosamt tänkande och försök till funktionell problemlösning har jag kommit fram till att jag provar att ha kvar FB-sidan så att jag kan posta nya inlägg där, men att jag personligen inte deltar i diskussioner där, vare sig positiva eller negativa. Jag modererar och är självklart ändå 100% ansvarig för mitt kommentarsfält. Ni får gärna skriva och diskutera med varandra, men om ni vill ha svar på något eller respons från mig så måste ni skriva här inne på bloggen eller maila mig på sandra@jamstalldvardag.se.

Jag kommer självklart fortsatt att läsa alla kommentarer på FB och är oerhört tacksam över all kärlek och pepp som så många av er har gett och ger. Ni är fina och jag tycker om er så mycket.

Kram på er alla, hoppas att ni förstår mitt beslut och tycker att det är OK.

Lördagmorgon och solen har precis gått upp. Allting är tyst och resten av familjen sover fortfarande. Jag sitter här vid köksbordet och funderar på året som gått. Allt som varit. Alla människor jag träffat och hur jag fått möjlighet att prata om min hjärtefrågor i en mängd sammanhang.

Bloggen har varit det som under året som till viss mån strykit på foten. Mitt dygn har, precis som jag pratar om i mina föreläsningar, bara 24 timmar och jag måste välja hur de timmarna ska prioriteras.

Med våra beteenden är det ju också så att det som görs regelbundet blir lättare att göra. När det görs väldigt sällan så kräver det mer energi och tankevilja och ett aktivt val att tex sätta sig här vid datorn och trycka på tangenterna. Haha det är skitjobbigt.

Precis det här är också det som händer i våra liv och i vår vardag. Många av oss vill ju leva jämställt och rättvist. Vi tänker att det är självklart. Nästan ingen vill vara utstuderat elak och dum, men i vardagen så kommer helt andra faktorer att påverka. Tanken: Vi vill leva jämställt och rättvist. Kommer att få tävla med sådant som:

”Jag är jättetrött, om jag låtsas inte höra barnet gråta, så stiger hon snart upp.” ”Jag vill inte gå ut med soppåsen nu för det är mörkt och kallt, vet att jag hade lovat men jag kanske kan göra det i morgon istället.” ”Det är säkert mysigt med jul, födelsedagar, trevliga middagar, men bäst att jag säger att jag inte bryr mig för annars blir det ju konstigt att jag aldrig engagerar mig i dem.”

Ja och så vidare.

Vem som har privilegiet att:

1. Glömma

2. Vänta ut

3. Inte bry sig

4. Vara allmänt skön…

5. … och samtidigt extremt rigid och psykologiskt oflexibel.

Har att göra med normer: Språkliga regler och sanningar. Måttstockar som i hela våra liv varit så jäkla skeva att vi inte ens reagerar över det sjuka i att måttstocken för män ser ut på ett sätt och måttstocken för kvinnor på ett annat sätt. Så när och om tex jag och Johan gör exakt samma saker kommer folk att tycka och tänka helt olika saker om oss. Vi kommer också att tänka om oss själva på olika sätt. Det som för en av oss kanske ger en känslomässig förstärkning och stolthet, kan för den andra innebära negativa känslor som skam och skuld. Trots att vi gör exakt samma sak.

Det här är också anledningen till att det är så svårt att leva jämställt även om ni egentligen vill det:

Att leva och göra jämställdhet i ett samhälle som från minsta byggsten är uppbyggd på motsatsen är inte härligt. Det känns konstlat, jobbigt och det kräver energi, tankevilja och aktiva val. Det gör dig inte alltid populär och omtyckt.

Om det är viktigt för er så lovar jag att det ändå är värt det.