Pappor kan!
Igår peppade jag för en ny grupp på Fejjan för folk som definierar sig som pappor och feminister. Johan gick med och berättade att han upplevde en öppenhet och ärlighet redan i presentationerna, något som annars är ovanligt i så kallade ”mans-sammanhang”. Mycket bra initiativ, jag tror att män behöver dra en del av lasset själva. Det spelar liksom ingen roll hur mycket kvinnor tycker att män ska vara och göra, gruppen behöver också själva driva frågan inifrån. Jag skrev i alla fall såhär:
”Hoppas kunna hänga med er på barrikaderna när ni kämpar för hälften av ansvaret, omsorgen, hushållsarbetet, föräldraledigheten och såklart i förlängningen en bättre värld för alla, stora som små.”
Jag frågade er igår vad ni tyckte var de viktigaste frågorna (tack ni fina som orkade svara!) för feminismen. Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att en av de viktigaste sakfrågorna är att införa en individualiserad och könsneutral föräldraförsäkring. Av den anledningen ska jag ännu en gång lyfta frågan och förklara hur jag tänker runt det ämnet.
Såhär:
När det infördes en pappamånad i föräldraförsäkringen började pappor vara hemma ungefär en månad.
När två månader (som i folkmun kallas pappamånader) infördes som inte gick att föra över på den andra föräldern började pappor (hokus pokus) ta ut ungefär två månader.
Det krävs väl ingen Einstein för att se det här sambandet: Politisk styrning är ibland nödvändigt och får ofta stor effekt på vad vi ser som ”normalt”. På samma sätt som folk rasade över att kvinnor fick prata och synas i TV, eller fick rösträtt för den delen så rasade folk när pappor skulle vara hemma en månad. Och sedan när de skulle vara hemma två månader. Men sen efter ett tag blir vi vana och tycker att det är ganska ok. ”Ja men har Lasse varit hemma ett tag så kan väl jag vara det liksom.”
För mig är det politiska målet individualiserad föräldrapenning, inget annat alternativ känns rimligt på någon nivå om vi vill jobba för ett jämställt samhälle.
Och det här som jag säger nu tänker jag är självklart men folk verkar ändå inte riktigt förstå det:
INGEN tvingas att vara hemma med sina barn. Inte med nuvarande system och inte med individualiserad föräldrapenning. Det är en möjlighet och en fantastisk förmån att få pengar för att vara hemma med sina barn. En förmån som gäller lika mycket för kvinnor som för män. Om DU inte vill/kan vara hemma är det helt ok. Då utnyttjar du helt enkelt inte den möjligheten. Vi har dessutom ett så fruktansvärt flexibelt system att vi får ta ut dagar tills barnet är åtta år. (tror till och med att det är tolv år nu va?). Så du har ungefär åtta år på dig att ta ut dina dagar. Om du inte lyckas vara ledig 180 dagar eller något liknande på 8 år så är det tråkigt men då handlar det om ditt val.
Det kommer alltid att finnas folk som INTE vill sätta sina barn på förskola före tre års ålder. Eller kanske inte alls utnyttja förskolan. Det finns folk som kan anställa barnflickor. Det finns de som är helt nöjda med att bara vara hemma. Det kommer alltid att finnas miljoner individuella val. Men det har aldrig varit och kommer aldrig bli ett politiskt mål att exakt detaljstyra för varje individ och familj. Vårt samhälle ska enligt mig och många andra främja och uppmuntra jämställdhet, jämlikhet och moderna system.
Så ni som vill diskutera era individuella val över hur ni delat upp föräldraledighet, det är relativt ointressant. Jag förstår att ni vill förklara och försvara era val, men ni kan inte komma och säga att vårt system som det ser ut nu främjar jämställdhet. Ni vet att jag skrev om hur folk enbart verkar ha förmåga att reflektera över sin egen situation? Sällan blir det så tydligt som när vi pratar om föräldrapenningen: ”Men det känns inte bra för mig (mig, mig, mig, mig).”
Några av er kommer också att skriva:
”Men jag tänker på ”andra” kvinnor som har dumma, försupna, emotionellt oförmögna män.”
Men HEY, vet ni vad? Det problemet EXISTERAR I ALLRA HÖGSTA GRAD NU OCKSÅ! Och osynliggörs dessutom på grund av att vi har ett system som hjälper till med att göra precis det.
Ingenting kommer någonsin förändras om vi mörkar hur det ser ut just här och nu.
Hur som helst kan INGEN påstå att det är en slump att pappor bara tar ut 20% av föräldradagarna och att folks val inte handlar om att föräldraskap generellt är ojämställdhetens högborg.
(Eller alltså jo nog kan folk. Skygglappar och huvudet i sanden är ju utmärkta strategier för att behålla allt exakt precis som det är.)
-5 Comments-
Det är lite väl enkelt att bara svepa över argumentet att det skulle slå hårt mot kvinnor som redan är utsatta med att det existerar redan nu. Ja det gör det men deras situation skulle förvärras. Dessutom, hur görs det rent praktiskt, vid helt delad där bara en är hemma räcker den i nio månader, inga förskolor tar emot så små barn? Jag tror att gå från två (eller är det tre?) Pappamånader till halva direkt är att gå för fort fram och för mig är det ett tydligt medelklassperspektiv. Inom arbetarklassyrken är lönespridning mellan män och kvinnor större men ofta sätts det samma krav på ekonomiska risker oavsett klass (huslån, konsumtion osv), en lösning skulle vara att slå samman inkomsterna så att det ekonomiskt kvittar vem som är hemma (har inte riktigt tänkt klart här så kom gärna med input )
För mig är det en viktigare fråga att få upp lägsta ersättningen och se till att ensamstående får bättre villkor.
Obs jag tycker att föräldraförsäkringen ska delas och jag är glad att vi i min relation har gjort det men jag är inte beredd att trampa ner mina systrar längre ner i skiten pga det.
Ok Ida, näe men alltså mitt livsmål är ju att trampa ner mina systrar i skiten, det är därför jag politiskt argumenterar för individualiserad föräldrapenning. Gillar hur du tänker 😉
Input: Alla statistik och relevant forskning visar att det ekonomiska argumentet är en normativ diskurs, (alltså ett mindre stigmatiserande sätt att prata om varför en inte delar jämställt, i verkligheten är kön alltid den styrande variabeln). Lästips: FK:s hemsida, SCB:s statistik, finns en gammal avhandling som jag fortfarande tycker har relevans (Bekkengen, Man får välja, 2002). Dessutom är hela ”medelklassen delar jämställt” en myt. Sättet att prata om skälen till varför en gör en ojämn fördelning kan skilja sig men siffrorna består (alltså att män tar ut ca. 20-25 % av det totala antalet dagar). Om du är intresserad av klassperspektivet kan du också läsa mitt examensarbete som handlar just om faderskap ur ett klassperspektiv: http://www.jamstalldvardag.se/wp-content/uploads/2016/05/Faderskap.pdf
Ha en fin dag, mvh//Sandra
Tack för svar och förlåt för sista meningen, nu när jag läste om förstod jag hur hårt det lät, jag menade det inte som riktat mot dig utan blev uppeldad och kollade inte igenom.
Är helt med dig på att det ekonomiska inte är huvudorsaken till att män inte tar ut sin del men det är samtidigt en väldig skillnad i just traditionella arbetaryrken så där förstår jag att det är en faktor.
Tack för länken till din text, ska spara och läsa, superintressant. Har precis som min man gjort en klassresa så ja det ligger mig varmt om hjärtat.
Nu förstår jag att du tog min kommentar som hårdare än vad den var tack vare sista meningen men jag skulle gärna veta mer om hur du ser på de familjer där mannen antingen inte skulle ta ut sin del eller där mannen inte bör ta ut sin del, vad kan göras för att förbättra för de familjerna?
Tack Ida jag uppskattar både ursäkten och nyanseringen av din kommentar! Min man (barnens pappa) är uppvuxen i arbetarklass och jag tycker att en stor brist är att just arbetsklassmän demoniseras alternativt osynliggörs i analyser kring föräldraskap (mansroll/ papparoll).
Jag vill att du ska fundera en liten stund (jag är helt seriös) varför du inte ställer frågan som du nu ställer (här ovan) som könsneutral? Jag tror (rätta mig om jag har fel) att det handlar om ett könsnormativt antagande från din sida kopplat till föräldraskap. Jag vet att det finns mammor/ kvinnor som av olika skäl inte kan ta hand som sina barn/ vara föräldralediga, Och DE blir både stigmatiserade och osynliggjorda när vi enbart pratar om män som brister i föräldrafunktionen. Det finns många mammor som pga missbruk, psykisk ohälsa och annat absolut inte kan vara föräldralediga. Har DU funderat på hur vi ska göra för att förbättra för de familjerna? (Där en, eller bägge föräldrar av olika skäl inte kan/vill.)
Om jag ändå ska resonera runt din fråga så tänker jag dels att det är en så komplex fråga att jag inte kommer att kunna ge ett fullständigt svar här. Jag tänker också att det handlar om samhället i stort, socialtjänst, missbruksvård och psykiatri. Jag tänker INTE att det är en fråga som egentligen överhuvudtaget är kopplat till den sociala reformen (föräldraförsäkring). När vi formulerar en reform behöver vi dels göra ett antagande (”alla vuxna människor, som har ett normalt fungerande, oavsett kön kan vara föräldralediga”). Sedan behöver det finnas ANDRA sociala skyddsnät som fångar upp de som faller utanför antagandet. Jag är för ett solidariskt samhälle med en väl utbyggd välfärd, jag tror aldrig att förändring kan ske genom att mörka vissa delar (som att kanske fler män/pappor faller utanför ramarna). För att kunna hjälpa, stötta och förändra måste vi först se problematiken. Har skrivit mer om precis de här sakerna i bland annat det här inlägget:
https://www.facebook.com/jamstalldvardag/posts/1192649394096553:0
Allt gott,
Mvh//Sandra
förlåt för sent svar, såg nu att du svarat.
Jag ställde frågan könskodad pga att det är det vi diskuterar, att ha en 50% föräldraledighet/person betyder idag att män kommer gå upp och kvinnor ner rent statistiskt. Problemet i sig är ju könsneutralt, med en helt lika försäkring så kommer en del barn i praktiken bara ha en förälder som är föräldraledig vilket är problemenet jag pekar på, barn under ett år får som nu inte börja förskolan tex.
om jag ska gå på egna erfarenheter och andras av omhändertagande av föräldrar ifrån vård och psyk så är det betydligt fler män som inte får det stöd och den hjälp de behöver med föräldraskapet. Jag tror att kvinnor fångas upp betydligt bättre (och det är såklart på grund av det skeva att kvinnor ses som primär förälder och ja, det är det skeva uttaget av föräldraförsäkringen en del av)
Det ÄR en komplex fråga, därför har jag landat i att jag inte tycker att vi ska införa 50% 50% för krasst nog litar jag inte på det välfärdssystem vi har nu, många saker behöver byggas ut. Och jag tror att det behövs mer attitydförändring, var just inne på FKs facebookstråd om delad föräldraförsäkring och herregud vilket motstånd de möter.
Och det är saker som jag fortfarande inte får några svar på från folk som förespråkar delad försäkring: Vad ska det finnas för inbyggda mekanismer i föräldraförsäkringen som gör att den fungerar där det bara finns en aktiv förälder, vad göra med ettårsregeln på förskolan, vad göra med ensamstående där en inte har enskild vårdnad men är den som är primär förälder.
Nu ska jag jobba och njuta av lugnet på mitt älskade jobb, tre veckor med sjuka barn gör konstiga saker med en…