Mammor och barn
*Gammal bild på mig och kidzen*
Vi har ju inte längre småbarn i den här familjen. Alla krav, normer och dåliga samveten kring moderskapet och bebisar är försent att göra något åt. Alla förståsigpåare, barnmorskor och BVC-folk från den biologistiska stenåldern har ingen makt över oss längre. Med sina ord och förmaningar, dåliga råd och skammande. FY FAN VAD SKÖNT!!
Men jag tänker på alla er som fortfarande sitter där med bebisar och småbarn, och jag vill verkligen inte lämna er i sticket. Trots allt har vi ju lyckats få tre barn att överleva och de verkar (än så länge) pigga och glada dessutom. Så jag antar att det går att göra helt fel på alla sätt och ändå få det att fungera.
Det tänker jag kan vara en tröst till er som vill försöka göra ett jämställt föräldraskap, det är verkligen extremt svårt och motarbetas från alla håll och kanter. Men den största motståndaren kanske ändå är du själv. Ni vet:
”Tankar om att mammor och bebisar är en helig duo som skadar barnet för livet om den upplöses ens för tre minuter. Tankar om att människor av ett annat kön inte kan vara lika viktiga för ”din” bebis. Även fast den personen också är förälder.”
Kommer ni ihåg att jag intervjuade mina barn för några månader sedan om vad de tyckte om att jag och Johan delat på föräldraskap och föräldraledighet, jag sammanfattade den intervjun så här:
”Våra barn minns ingenting från sina första två år. De har inte så bra koll på om de ammades eller flaskmatades. De tror att sjal är något folk har runt halsen eller på huvudet. Trettonåringen har sovit själv på sitt rum från 9 månaders ålder. Fyraåringen kommer fortfarande varje natt och sover med oss.
Vet inte riktigt hur jag ska tolka eller analysera detta oerhört seriösa intervjumaterial. Jag brukar ju alltid hävda att individuella upplevelser och berättelser inte är så intressanta.
Men jag tänker så här. Om du är en person som just nu sitter hemma med en bebis. Läser skammande berättelser om hur bebisar kan ta skada av att inte få vara med sin mamma (aka den heliga ofelbara människoföräldern) dygnet runt i minst ett år så kanske du kan känna att det nog ordnar sig ändå.”
Jag har ingenting emot folk som har som hobby att hänga med sina bebisar 24 timmar om dygnet, men att påstå att det är det ”rätta” eller att det är ”bäst för barnet” är bara rent skitsnack.
Barn, stora och små hittar sina vägar att förhålla sig till livet. Att leva jämställt innebär alltid en förlust på vissa plan. Det är helt omöjligt att upprätthålla bilden av den ”goda modern aka den rätta kvinnligheten” och samtidigt leva jämställt. Men för mig och för hela vår familj så har det ändå varit värt det, tusen gånger om. Fick jag tre bebisar till skulle jag göra på exakt samma sätt igen.
Så det så.
-5 Comments-
Vi går igenom en period med ”favoritförälder” just nu. Jag har jobbat heltid de senaste två åren medan min man arbetar deltid och skötet all lämning+hämtning m.m. av vår treåring. Han är ”vardagsföräldern” och jag är ”favoriten” (förutom när det är tvärtom) som glider in till middagen. Vi försöker stävja detta; hon får inte bestämma vem som ska göra vad (t.ex. vem som ska hälla upp hennes mjölk) och jag hoppas det går över snart. Pappan tar tyvärr åt sig och blir ledsen.
Åh det där med ”favoritföräldern” har verkligen gått igenom med alla våra tre barn, i olika åldrar och på olika sätt. Just där i treårsåldern är det ju också ett så himla effektivt sätt att träna på sitt gränssättande. Våra barn har dessutom kommit på att de ALLTID vill att den som ska lägga dem INTE ska vara den som lägger hahaha varje kväll är det gråt och tandagnisslan, som ett litet dårhus. Men då blir det desto härligare när det någon gång var fjärde vecka faktiskt fungerar smärtfritt. Jag känner också igen det där med en partner som blir ledsen, tror att vi båda är lite mer härdade nu, men jag upplever också att Johan har blivit mer ledsen när han blivit ”ratad”.
Jag tror tyvärr att du har helt rätt i att en själv ofta är ett stort hinder i vägen mot ett jämställt föräldraskap. Jag sitter just nu och räknar ner timmarna till dess min kille, pappan till mina barn ska komma hem efter en vecka till fjälls (hans enda semestervecka den här sommaren tillägger jag bittert). Det är fjärde året i rad som han åker ifrån sitt barn, numera sina barn, en vecka för att träffa kompisar och spela spel. Det är så jävla bra att han gör det (fast också himla slitigt för mej)! Han blir gladare och bättre på alla sätt och vis av att få komma bort och upprätthålla gamla kompisrelationer. Jag däremot har som längst varit ifrån barnen två dagar. Trots att jag stångar mej blodig för att vi ska ha det så jämställt som möjligt här hemma. Varför? Nästa sommar ska jag vara borta en vecka!
Hanna jag kommer osökt att tänka på ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Om du mot förmodan inte läst den måste du göra det! Generellt sett så behöver ofta kvinnor träna mer på autonomi och män mer på ansvarstagande och närhet, men jag tycker också att det viktiga är att det känns bra för en själv. Så vill du resa bort en vecka bara gör´t, vill du vara hemma så är det självklart också ok, kram!
Jag har redan tänkt ganska många gånger att jag måste läsa om den. Läste Bitterfittan för sådär en nio år sen, när livet var ett annat. Nu kanske jag får tummen ur och läser om den!