Relationer är det svåraste vi gör. Och då menar jag all mellanmänsklig kontakt överhuvudtaget. I den kontext som heteromonogama relationer uppstår blir det ännu svårare på grund av normer, antaganden och inbyggda maktstrukturer. Både i form av förståelse, språk och den totala dominans som män haft över gruppen kvinnor, historiskt och i nutid.

Folkgrupper kan avsky och förtrycka, människor kan döda och plåga varandra. En del i hatet och avskyn handlar då ofta om att undvika varandra till varje pris. Eller när det uppstår konfrontation, att förgöra sin yttre fiende. Men i relationen mellan man och kvinna ska förtrycket och makten göras om till det som kallas kärlek. Det är ett dilemma som inte i någon annan maktstruktur finns inbyggd på det sättet. Vi ska vara nära varandra. Och förtrycket pågår, men det sker inte ute på ett slagfält utan mellan hemmets väggar. I den trygga, varma, omhändertagande kärnfamiljen.

I den trygga, varma, omhändertagande kärnfamiljen. [Där 17 kvinnor per år i snitt, dödas av en man som sa att han älskade henne]

Där kvinnor tar hand om hushållet och hemmet. Historiskt sett på ett förgörande sätt, som obetalda assistenter. I nutid i form av känslan av att vara ansvarig. En tanke som säger:

”Om jag bara gör det här så kommer han snart att se och förstå hur mycket jag gör”.

”Jag är projektledare här i familjen och han har lite svårt att se helheten så jag hjälper honom”

”Han är trots allt snäll, faktiskt helt underbar och vi älskar varandra”.

Att de här männen som behöver hjälp och stöttning i hemmet klarar av att jobba som projektledare, läkare, ekonomer, lärare, sjuksköterskor, driva egna företag och ofta har gått genom både grundskola och gymnasium det väljer både vi och de själva att se mellan fingrarna med. Det blir för smärtsamt för oss att verkligen titta på sanningen. Han utnyttjar dig. Han gör inte sitt yttersta för att ni ska leva jämställt. Det finns oerhörda vinster för honom i att kunna fokusera det mesta av sin energi och tankeförmåga på yrke och arbetsliv istället för i obetalt hushållsarbete.

Pliktaktiviterna. Allt det där vi behöver göra för att få vardagen att flyta på. Obetalt kärleksarbete.

Och föräldraskapet. Så oerhört trivsamt att tillbringa kvalitetstid med barnen. Att inte behöva offra tid och pengar på att ta ut föräldraledighet. Att både äta kakan och ha den kvar. Kunna säga saker som:

”Ja men det är ju svårt när en inte har bröst hehe”

”Första tiden är det ju mamman och barnet, oavsett hur mycket jag vill”

”Det vara bara mamma som dög, inget jag kunde göra något åt”.

Att inte ifrågasätta, inte strida för ett nytt sätt att leva.

Gå till jobbet efter 10 dagars ”pappaledighet” utan att reflektera över hur en kvinna som överhuvudtaget tänker tanken att gå tillbaka till sitt jobb efter 10 dagar skulle ses som en galning.

Tänka:

”Ja det är klart att alla vill ha jämställdhet” för att sedan tänka:

”Men inte just nu, det är jobbigt med barn som skriker och gråter. Jag vill nog hellre träna än att plocka undan disken. Hon ordnar nog med fikat till morgondagens utflykt och kollar så att det finns lucialinnen i rätt storlek.”

Om vi verkligen stannar upp och reflekterar över hur vi lever, så finns det ingenting som är värt att kallas:

”En trygg, varm och omhändertagande kärnfamilj”

Det trygga, varma och omhändertagande i kärnfamiljen sköts alltför ofta enbart av en kvinna. Som känner sig ansvarig. Som tänker att kärleken övervinner allt.

Men vi vill så gärna. Vi vill så himla gärna tro.

Den nutida religionen behöver ifrågasättas. Män som säger en sak, och gör en annan, behöver ställas till svars för sina beteenden. Vi måste sluta klappa på huvudet. Släta över.

Män måste ta sitt ansvar.

Och du måste sluta tro.