En typ av kommentar som kommer som ett brev på posten när en ger konkreta förslag på hur göra för att få en mer jämställd vardag är att det är orättvist:

”Jag borde inte behöva. Han borde fatta ändå.”

Några blir jättearga på mig och ifrågasätter själva uppdelningen i sig, alltså att det absolut inte borde behövas några listor/struktur eller rollfördelningar i hemmet. Det ska bara lösa sig ändå:

”Jag gör hellre allt själv, än skriver några jävla listor.”

Jag ska vara helt ärlig nu och dels säga att det är otroligt naivt och blåögt att tro att ALLA de miljarder grejer som behövs göras i ett hem, framförallt om en också råkar ha en hög med ungar, ska ske av sig självt. Med en slags magisk, härlig och helt ordlös kärlekskommunikation. Men fine, jag vill förtydliga att alla får göra som de vill. För min del behöver ingen ens försöka leva jämställt. Mina råd riktar sig främst till de som trots allt vill försöka. För jag är av den starka övertygelsen om att inte alla män (haha jag sa det) i heterorelationer jävlas med mening med sina partners. Men när vartenda steg vi tar, vartenda ord vi säger, varenda liten grej vi gör formas i ett samhälle som är uppbyggt på ojämställdhet och kvinnoförakt, både internaliserat och helt öppet, så ja.. jag är  ledsen att behöva säga det, men DET ÄR ORÄTTVIST. Jag har aldrig påstått något annat.

Hela den här bloggen handlar om den orättvisan.

Men alternativet, att sitta och vänta på att förändringen ska ske, att du en morgon vaknar upp till en perfekt värld, ett perfekt hem, en perfekt relation utan att själv ha gjort något. Det kommer inte att hända.

Om vi levde i en rättvis, jämställd värld skulle det ju inte behövs några jäkla tips fattar ni väl? Då skulle vi ju alla bara springa omkring på gröna ängar och älska varandra hela tiden.

Fram till dess får de som vill och orkar kavla upp ärmarna och föra kamper på olika sätt. I samhället. På jobbet. I skolan. I hemmet. I sina relationer. Ingen kamp är för liten för den som drömmer om ett alternativ. Att göra jämställdhet i praktiken ÄR jobbigt. Svårt. Kanske idiotiskt. Men för min egen del kan jag ändå säga att det är värt det. Alla gånger om. Det betyder inte att alla behöver välja  den vägen. En del väljer istället helt bort relationer med män, en del hittar andra vettiga sätt att organisera sina liv. Det går naturligtvis också bra. Välj det som fungerar för dig.

Men gör det med öppna ögon, för den patriarkala sanningen om hur våra liv ska levas är så jäkla skev.