Glöm inte bort att bråka lite mer i vardagen
Gårdagens inlägg fick också bli en debattartikel i Metro, kolla här!
Verkar som att igenkänningsfaktorn var hög, och naturligtvis vet ni också att det handlar om ett mönster som tyvärr förekommer för ofta. Män/pappor som vaktar eller tar hand ungarna när de har ork och lust men sen ”glömmer” när något annat verkar mer lockande eller när de helt enkelt inte känner för det. Män som låtsas att de inte vaknar av gråtande bebisar på nätterna, män som på trevliga grillfesten står och pratar med de andra männen på festen, män som ger upp nattningen direkt för att barnet är så ”mammigt”. De kan göra det. För det finns någon annan som känner sig 100% ansvarig hela tiden. Det är ojämställdhet och maktutövande på vardagsnivå.
Att vara lite för långsam, att vara lite för dålig på att ta initiativ. Att vänta så länge att den andre antingen behöver göra det själv (igen) alternativt behöver påminna eller fråga:
”Kan du hålla koll på barnet nu?” Och det värsta av allt (here it comes!).
Dubbelbestraffningen och dumgörandet som den passive parten då kan unna sig:
”Varför är du så tjatig?” ”Jag håller väl inte på och klagar på dig?” ”Jag säger inte åt dig vad du ska göra!”
Snälla kära ni som blir utsatta för det här. Berätta för den som utsätter er hur vidrigt det är att göra på det sättet. Det är maktutövande och förtryck. Glöm aldrig det! Glöm inte bort att uppmärksamma och reagera på orättvisa. Glöm helt enkelt inte bort att bråka lite mer i vardagen.
Idag har jag och Johan varit tillsammans i 16 år förresten. Vi har diskuterat, bråkat och förhandlat de här grejerna i lika många år. Så himla värt det! I kväll ska vi fira att vi fortfarande gillar varandra <3
-2 Comments-
Sa sant!!! Innan jag fick barn, och i borjan av mitt foraldraskap, hyste jag ett slags motvilja mot att mammor i grupp behovde klanka ned pa sina man, i min varld fanns det inte att vi inte skulle vara lika, ta lika ansvar osv. Efter forsta barnet, och efter de dar somnlosa natterna, den dar evighetsamningen, den dar trottheten, borjade min erfarenhet sakta likna (kanske inte helt men lite) de andra mammornas, och vad skont det var att nagon gang fa skratta at det med nagon annans ’mamma-story’. Och vilka brak det blev – mitt i natten, vacka och saga att nu hade jag fatt nog! Men sa sakteliga andrades det. Han slutade jobba, tog over hela ansvaret och hor och hapna, nar jag vaknar vissa mornar och utbrister: ’skont att minstingen sov hela natten!’ sa ar det han som tittar forvanat pa mig: ’Men han var ju uppe en hel timme!’ 🙂
Viktiga brak det dar… Nu har jag mindre och mindre ’mamma-stories’ att dela, men uppskattar anda andra mammors erfarenheter…!
Tack for en viktig blog!
Susanne
Åh så härligt! Ja lite bråkande känns verkligen som a och o i de flesta relationer 😉 Tack Susanne!