Att betala ett för högt pris
Det kan väl vara på sin plats med en liten uppdatering i denna så kallade blogg.
Ni vill inte ens veta hur den här arbetsveckan har sett ut för mig, och eftersom min överlevnadsdrift är högre än min ambitioner så går varje ledig stund däremellan åt till att vila. Vara ute i slasket och leran med Chili. Kasta pinnar och busa med hundkompisar och barnen.
Lyssna på fåglarna som sjunger som att det inte finns någon morgondag. Jag har sett så mycket fåglar senaste tiden: Tofsvipor, tranor, svanar, kungsörn (!) det är fördelen med att vara ute och köra längs med E4:an. Här i trädgården spatserade en liten koltrast omkring. Om jag var lite bättre på att fota skulle jag kunna omvandla det här till en fågelblogg. Det skulle ni väl gilla?
När jag såg dokumentären om Tim (Avicii) Berglings liv tog det så himla ont i hjärtat.
Det blev så tydligt hur krav, hets och stress sliter sönder våra mänskliga kroppar oavsett hur mycket pengar och framgång vi drar in längs vägen. Jag vill också, om ni ser dokumentären, att ni tänker på hur beskedet om att Tim inte längre orkar turnera tas emot av människor om kring honom. Inte med glädje och pepp kan jag avslöja.
När människor på ett eller annat sätt är beroende av en så tas beslut om att ”säga nej” och börja ”sätta gränser” inte emot särskilt väl. I fallet Tim handlar det om miljardbelopp och förväntningar från en hel värld (”Han förstår inte betydelsen av pengar.” Citat managern.) men det är samma mönster som går igenom även i våra vardagsliv.
Det är så lätt att säga åt människor att ”bara säga nej” men när det påverkar ditt liv så att det där nejet innebär mer jobb för dig då är det så lätt att skamma tillbaka människor i att fortsätta göra allt det där som gör ditt liv lite bättre. (”Oj vad jobbigt det blev när ingen orkade ta hand om barnen längre, ingen kände för att tvätta, ingen lagade mat.” Och så vidare…)
Tim fick betala ett oerhört högt pris för sin framgång.
Om det finns en himmel hoppas jag att han nu sitter där skapar sin älskade musik. Att alla smärtor, oron, stressen och ångesten är borta och att solen värmer hans kind. Att lugnet fyller varje cell i hans kropp.
Vila i frid.
-6 Comments-
Fin text, Sandra. Och sann! Var länge sen jag såg dokumentären nu men minns att jag blev riktigt illa berörd då och hade svårt att förstå vad det var folk omkring honom inte förstod.
Men å andra sidan har jag en kollega som brakade in i väggen hörom månaden. Han hade haft alldeles för mycket att göra länge och det var på ett sätt ingen överraskning att det tog stopp men det är svårt att veta hur illa det är, hur långt det är kvar till gränsen. Både för en själv och för de runt omkring. Hur som helst sjukt oansvarigt att pressa en människa som säger stopp. Sorgligt!
Tack! Och ja svårt, sorgligt och oerhört ledsamt. En påminnelse om att vara rädda om det liv vi fått förmånen att leva. <3
Tack för detta inlägg! Varmt skrivet och du sätter som vanligt in det i ett sammanhang som går att relatera till. Tack.
Tack Ylva Maria <3
Jag har länge tänkt se dokumentären, men dragit mig för det av någon anledning. Har själv haft utmattningsproblem, kanske därför. Men jag hade en väldigt stöttande omgivning. Känns sorgligt att höra om hans (och andras) omgivning, men ska ta sats och kolla.
Ja men ibland tycker jag också att vi kanske inte behöver se allt. Jag väljer bort en massa saker för att jag inte orkar ta in något mer. Gör det som känns bäst för dig Mareyh, kram <3