Provokationernas mästare
Saker som gör mig sjukt nyfiken.
Vad, i till exempel gårdagens inlägg kan upplevas så stötande (irriterande, provocerande, jobbigt?) att någon känner sig nödgad att dölja alla poster från Jämställd vardag. Alltså jag skulle förstå om det var ett inlägg som var lite mer..typ politiskt? Argt? Eller allmänt skavigt. Men gårdagens inlägg kvalar liksom i min värld inte in i någon av de kategorierna.
Min fantasi skenar hur som helst och jag försöker föreställa mig hur någon bara:
SNÄLL!!!! Vad ändå in i h-vete!! Block på den här sidan 4-ever. Jag kan inte riskera att få in sådan här skit i mitt flöde. Bara RISKEN att se någonsin se en liknande rubrik är för triggande.
Eller:
SNÖ!! Vilken provocerande bild såhär i vårtider!! De där förba-ade norrlänningarna ska inte få förstöra min dag iaf. BLOCK PÅ DEN!
Eller annat skäl? Folk är ju faktiskt i allmänhet lite konstiga och stundtals närmast obegripliga.
Här om dagen satt jag på ett flyg och såg hur mannen framför mig förnöjsamt satt och läste ”Fria tider” det gjorde mig provocerad. Ville knacka honom på axeln och prata lite om hela den grejen. Men det gjorde jag inte. Har fortfarande en alltför välfungerande impulskontroll.
Vad gör er provocerade i vardagen?
-4 Comments-
Just nu blir jag enormt provocerad av skillnaderna i hur kvinnliga och manliga karaktärer presenteras i de barnprogram som ungarna tittar på.
Det program som särskilt får mig att gnissla tänder är ”Rusty Rivets” på Nickelodeon. Programmet handlar om två barn, Rusty och Ruby, som hänger (bor?) på ett skrotupplag med sina robotkompisar. Tillsammans designar och bygger de häftiga maskiner för att lösa diverse problem. När maskinen byggts klart kommer programmets ”catch phrase”: ”Modified, custumized, Rustified/Rubified” Dvs de ropar sitt namn när de byggt klart. På ytan ett kanonprogram som uppmanar till ingenjörsskap.
Men trots att Rusty och Ruby kommer med ungefär lika många idéer på hur de kan lösa problemen (ja, jag håller räkningen i huvudet… ?) och båda karaktärerna har ungefär lika mycket tid i rutan heter programmet alltså inte ”Rusty och Ruby”, utan endast hans namn finns med. I appen klickar barnen på en bild av Rustys huvud, och i alla bilder (typ DVD-omslag) står Rusty i förgrunden med Ruby och robotkompisarna i bakgrunden. Ibland är Rusty inte med när Ruby bygger nåt. Det är då hon ropar ”Rubified” när hon är klar. I alla andra fall är det Rusty som kör sin catch phrase och ropar ”Rustified”, ÄVEN om bygget är Rubys idé. (Det är vid dessa tillfällen som det kokar över för mig och jag vill skrika och gapa åt TVn!)
2018 är det dessa signaler som sänds till nästa generation. Pojkar får ta plats, flickor är där för att serva dem. Och nåt som också gör mig så arg (eller kanske förtvivlad) är att det är så inbakat i våra förväntningar av verkligheten att man knappt märker det. Det tog mig lång tid att se den sexistiska uppdelningen i det här barnprogrammet, men när man väl sett det är det sedan övertydligt. Det här programmet sänder en jättetydlig signal till flickor att ”du är bara huvudpersonen så länge det inte finns en pojke i rummet, gör det det får du stå tillbaka, och svälja att han presenterar dina idéer som sina egna”. Jättetydligt, fast ändå flyger det under radarn på nåt vis.
http://www.nickjr.tv/rusty-rivets
Jag kan inte annat än hålla med Sabina! Sjukt störigt & provocerande. Dessutom blir jag irriterad över hur fort det går att normalisera alla de där grejerna som egentligen är så himla skeva. Vi får hjälpas åt att fortsätta belysa och problematisera manssamhällets normer. Det är första steget till att kunna förändra, kram <3
Ja, det får vi göra. Jag tänker på det som du skrivit tidigare, att det inte är tiderna som förändras utan engagerade människor som driver utvecklingen framåt. Tack för allt ditt slit!! ?
Annars i såna här helgtider är det situationer som denna som provocerar mig:
Han: ”Vad gör du? Kommer du, filmen börjar nu.”
Hon: ”Jag packar.”
Han: ”Äsch, det kan vi väl göra innan vi drar imorrn?”
Nej, det kan vi inte, för de sover nu. Imorgon drar karusellen igång igen och man kan inte avsluta en tanke. Än mindre skriva en packlista.
En stund senare:
Han (med lätt roat tonfall): ”Men kommer du aldrig? VAD packar du ens? Jag kan minsann packa på mindre än 10 minuter.”
Nästa dag:
Han: ”Har du sett mina svarta strumpor?”
Hon: ?
Han: ”Men hallå, om jag ska packa kan du väl åtminstone hålla undan ungarna, det går ju inte annars!”
Hon: ?
Han: ”Har du packat X?”
Hon: ”Ja.”
Han: ”Har du packat Y?”
Hon: ”Ja.”
Han: ”Har du sett mina svarta strumpor?”
Hon: ?
Han: ”Min deo är slut, men vi kan ju svänga förbi Ica lite fort innan vi drar.”
Hon: ???
Lite senare när alla lugnat sig, deo är inhandlad, och man är äntligen på väg:
Hon: ”Du, jag är ledsen för det där tidigare. Det… rann över.”
Han (med förstående röst): ”Det är lugnt. Och jag borde ha hjälpt till bättre med packandet. Jag vet ju att resa är ganska så stressande för dig…”
??????
Hahaha ååhh sköna killar… hoppas att resan blev fin till slut ändå <3