Illustration: Johan Lindström/Joxon design

Idag tänkte jag prata om ännu en del i den så kallade projektledarrollen, ni vet den där som kvinnor i typ 99 % av fallen, som genom en magisk nyck ”får” i heterorelationer. Den handlar om att prata eller inte.

Eller alltså jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. Prata rent generellt kan män göra nog så mycket, men i familjeprojektet AB så innebär det en stor del av att vara den som tar ansvar och håller koll på alla jäkla grejer (glödlampa trasig, kalasinbjudan på fredag, föräldramöte tisdag, dags att tvätta, vad ska vi äta i veckan, oj avloppet behöver rensas, ny regnjacka till mellanbarnet, nä men frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika igen? osv osv i all evighet) också att vara den som antingen gör det själv eller som ber den andre parten att göra det… vänta nu?

FATTAR NI HUR SKEVT DET ÄR?

Jag upprepar:

”Vara den som gör det själv eller ber den andre parten att göra det.”

Det blir liksom inte tydligare än så att en person är ansvarig och den andre ”hjälper till”. Dessutom så förklarar det också hela dynamiken i alla de här männen som då surt kan välja att svara på frågandet/ pratandet/ problematiserandet:

”Du är så himla negativ. Jag klagar ju aldrig på dig. Allt jag gör är visst fel. (Ehh näe det är allt du INTE gör som är ojämställdhet i praktiken älskling.)”

Jag brukar ibland dagdrömma om den dagen när jag kan sitta och pyssla med lite ditt och datt och inte känna något som helt ansvar för någonting och min partner har koll på allt (hela tiden) och kommer och frågar mig:

”Sandra skulle du kunna åka och handla, jag har gjort en lista och fixar middagen. Tänkte att jag kan dammsuga, tvätta och ta hand om barnen under tiden. Känns det ok för dig?”

Och jag bara:

”Ja men självklart inga problem vännen. Puss puss <3″

I den här dagdrömmen ingår också att alla tycker att jag är en härlig, skön tjej och att min partner är så himla lyckligt lottad som har en sådan jämställd fru. Hehe.

Vi är inte riktigt där ännu. Och med ”vi” menar jag det här samhället, där vi alla är små beståndsdelar som bildar en helhet. Om helheten vore jämställd så skulle det vara lättare för oss individer att göra jämställda beteenden. Om alla individer gjorde mera jämställda beteenden skulle helheten bli mer jämställd. Men det är svårt och så komplext och sammanvävt att det nästan är omöjligt att ta sig ur det nät av ojämställdhet som formar ALLT från vardagliga diskussioner till det faktum att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

Jag hatar ganska ofta att behöva vara den som pratar i vårt förhållande. Jag provade för ett tag sedan att inte fylla i luckor, ge information om vad som ska hända eller fråga upp vad min partner har tänkt. Vet ni vad? Det blev helt bisarrt (så jag gav upp efter typ två timmar) och då tänker jag inte att vi är det värsta heteroparet i hela världen utan ändå hyfsat normala. Men ni vet för att kunna ha någon slags kontroll på vad som ska hända nästa dag, hur alla miljoner grejer som behöver lösas rent praktiskt ska gå till så behöver den också kommuniceras till de individer som ingår i ens planer. Den där logistiken som åtminstone i vår trebarnsfamilj får en att vilja lägga sig i fosterställning under soffan och gråta hysteriskt och sedan vägra att komma fram igen:

”Mamma! Mamma!! Mamma!!! MAMMA!!!!”

(Näe vet ni vad barn, mamma ligger här under soffan och VILAR nu. Det är fullt normalt. Eller?)

Att få rollen som ansvarig för att föra all kommunikation som rör logistik, planering, problem, fördelning och skaviga grejer är ett himla otacksamt jobb och tar så mycket tankekraft, energi och tid.

Det är ju dessutom omöjligt att GÖRA jämställdhet om en inte pratar om det som är ojämställt och behöver förändras. Men det här ”raka och härliga” pratandet (som män ibland påstås göra mer än kvinnor haha..) uppskattas ofta inte alls när det påverkar dynamiken i vår patriarkala världsordning. Och den upprätthålls inte bara på någon slags diffus samhällsnivå utan i våra hem, i våra relationer, i föräldraskapet.

Undervärderat kvinnligt arbete är det som byggde vår välfärdsstat. (Har en massa kloka kvinnor/forskare redan konstaterat.)

Jag tycker att det är dags att  jobba med att både bryta det könsnormativa språkandet om vem som som är ansvarig för vad i hemmet och föräldraskapet och inte minst:

Att vi från och med idag (BAM!!!) uppvärderar det arbete som traditionellt och historiskt gjorts, och fortfarande till stor del görs, av kvinnor.