Det finns de, nämner inga namn, som har haft så himla roligt åt att jag på typ två veckor lyckades gå från hyggligt omtyckt person med vettiga (nästan) normala feministiska åsikter till att vara en provokativ galning som springer patriarkatets & kapitalismens (samt inte att förglömma cannabismaffians) ärenden i den här bloggen.

Så kan det gå när en försöker introducera lite postmodernt tänkande i en hederlig manshatarblogg (Obs! Skämt!).

Språkliga sanningar och fusionerade tankar, diskursiv psykologi, att dekonstruera normativa antaganden som självaste Jacques Derrida (googla) på ämnen som barnkläder, Agnes Wold eller cannabis passar sig kanske inte så bra i bloggformat. Vad vet jag. Men det är lite härligt att kunna sitta självgod som f*n på sin kammare och tänka:

”Point proof” när det uppenbarligen inte går att använda språkliga exempel som språkliga exempel för att förklara hur språket gör vissa saker nästan omöjliga att prata om. Hehe ”sorry not sorry” för att fortsätta med svengelskan.

När jag kommer hem (är just nu i en stuga på en ö) lovar jag att skriva lite mer om män igen. Så att ni inte behöver avfölja en gång för alla. Måste för övrigt (med tanke på hur mina senaste inlägg tagits emot) ge det fåtal män som läser den här bloggen så sjukt mycket cred. Jag fattar hur svårt det måste vara att ens försöka tänka att det det finns ett annat sätt att tänka runt sådant som projektleda familj & hem, känslomässigt arbete, hur vårt sätt att prata påverkar hur vi alla gör. Ni vet vilka ni är.

Ge inte upp. Jag bråkar för att jag tror att det kan ge nya insikter. Och nya insikter kan vara ett första steg mot något stort. Som förändring.