Flickan i klänningen
Nu ska jag skriva ett inlägg som jag känner att jag egentligen inte kan skriva. I takt med att den här bloggen har blivit större och mer offentlig så upplever jag att mitt utrymme att vara privat har minskat i samma takt. Jag kanske kommer att ångra att jag ens försöker förklara något som just nu pågår inuti mig och ni behöver inte bli jätteförvånade om jag helt ångrar mig och plockar bort den här posten om ett tag.
Jag har skrivit två inlägg om min syn/ mina tankar på kopplingen mellan förakt för femininitet och barnkläder. Det väcker känslor såklart, det väcker debatt och motstånd. Så långt är allt helt ok. Det vore ju orimligt om alla alltid skulle hålla med om allt jag skriver om i den här bloggen. Jag tycker alltid att det är lite mer jobbigt när fellow feminister tycker att jag skriver knäppa grejer än när vidriga idioter skriver att jag är en äcklig feminazi som hjärntvättar både mina egna barn och tydligen hela samhället. Är det konstigt? Jag kan inte svara på den frågan. Det är liksom som det är.
Men idag fick jag en kommentar som gjorde mig så himla ledsen. Jag försökte skoja bort det och sen åkte jag och familjen iväg på utflykt. Men hela tiden var det en mening i den där kommentaren som inte ville lämna mig. Jag är själv förvånad över min reaktion och sanningen är att nu när jag sätter mig och skriver det här så får jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det bränner och svider i bröstkorgen och jag har en stor svart klump i magen som vägrar att försvinna.
”Och när du skriver om bylsiga pojkkläder så visar du samtidigt bilder på flickor i stora klänningar i volangform, sydda i vävda (ostretchiga) tyger. Som gjorda för att klättra i alltså 
Eh, nej… Dom kan faktiskt vara farliga att leka sådana lekar i till och med. ”
Jag förstår att personen som skrev den där kommentaren inte menar något illa. Det här var bara en liten del av en lång kommentar som gick ut på att bevisa att flickkläder visst är dåliga och en önskan om att jag ska förstå att jag tänker fel i den här frågan. Trots att jag gång på gång påpekat att jag inte är intresserad av kläderna i sig utan vill prata om det faktumet att ÄVEN barnkläder och hur vi pratar om dem, som ALLTING annat är påverkat av en fruktansvärt ojämställd kontext.
Men det var naturligtvis inte det som gjorde mig så ledsen att jag flera gånger under dagen har känt tårarna bränna bakom ögonlocken. Det som av någon anledning gjorde så jävla ont var att ”de där flickorna i stora klänningar” är foton av mitt mellanbarn. Ett barn som från den dagen hon föddes har varit älskad som ingen annan, men som också nästan rivit itu vår familj. Det är barnet som aldrig gått att kontrollera, tala tillrätta eller få att passa in i en normativ syn på hur barn (flickor) ska vara. Det är barnet som under flera års tid inte bara grät, utan skrek som att vi skulle ha bränt henne med glödande järn av nästan alla kläder, skor och byxor. Ja vi pratar alla byxor. Det är barnet som i princip bara kunde ha den där vinröda klänningen dag efter dag efter dag. Om vi inte ville att allt skulle vara flera timmars kaos, gråt och förtvivlan. Det är barnet som när vi andra i familjen på fredagskvällen ville sätta oss ner och se en film och mysa, grät förtvivlat tills någon av oss följde henne ut i stället. Så många kvällar jag bara gått ut med henne i skogen, och hon har lekt och lekt i en helt egen värld. Gått och pratat för sig själv, samlat pinnar och varit nöjd. De där stunderna av nöjdhet, hos ett barn som nästan aldrig är nöjt, aldrig tillfreds, det kan nog bara ni föräldrar som har sådana barn förstå. De stunderna är mer värda än allt guld i världen.
Och precis det där som sägs i kommentaren är exakt det vi fått höra av andra föräldrar i så många år. ”Hur kan ni låta henne ha de där kläderna?” Fellow feminister och mammor som rynkar på näsan. När hon cyklade snabbare än alla andra barn, i blodiga och sönderslagna knän, ständigt skitig och med rufsigt hår så fick hon aldrig de där kommentarerna som ni är så rädda att era flickor ska få. det var ALDRIG någon som sa att hon var söt. Det är hon inte. Hon är så mycket mer. Hon är galen, egensinnig och kreativ. Men. Det är alltså inte bara fjolligt och passiviserande med klänningar utan jag har alltså också riskerat mitt barns liv. Jag vet att jag överreagerar, det är väl så det brukar kallas när en regerar ”för starkt” på något som en bara stoiskt borde svälja. Att jag har valt att aktivt försöka förändra mina beteenden, klättra tillsammans med henne trots att jag är höjdrädd, bestämt mig för att inte vara den rädda mamman istället peppa och heja på även när saker känts läskiga för mig. Det betyder ingenting, för den där klänningen som hon älskade mer än allt annat har hindrat henne. Andra föräldrar har tänkt att jag är helt jävla dum i huvudet som riskerar min dotters liv och hälsa genom att låta henne bära ett klädesplagg som är så skadligt och farligt. Ett barn som vänliga människor fler än en gång sagt att:
”Ni kanske borde säga till henne på skarpen”. Nu pratar vi om barnet som jag skrikit åt så jag tappat rösten, som jag hållit fast på tok för hårt. Som jag varit så arg på att jag övervägde att själv söka någon typ av föräldrastöd. Som jag stundtals varit en vidrigt dålig förälder åt. Det gör mig så förtvivlad att tänka på. Hur jag tänkt tankar som handlar om att inte längre orkar. Jag pallar inte att vara förälder åt det här barnet. Det vore bättre om hon slapp mig. Men visst jag kanske skulle ha varit ännu hårdare. Fan jag är så himla ledsen nu. Det är som att allt väller upp. Allt skammande och all oförståelse. Hur det är omöjligt att förklara med ord hur det känns.
Jag överreagerar kanske när jag tänker varför utsätter jag mig för det här? Varför skriver jag ens i en offentlig blogg. Om en ska göra det borde det vara ett krav att ha mer ”skinn på näsan” (hur ofta hör ni det talesättet om någon som är man?) Jag kan inte heller låta bli att dra paraleller till när tex Lady Dahmer gång på gång skriver om hur tjocka människor blir diskriminerande, kränkta och utsatta och så kommer det alltid och folk och bara:
”Men tänk på hälsan. HÄLSAN. Det är ohälsosamt att vara tjock. Tänk på det istället”
Det är så svårt för de här människorna är så fångade i en diskurs där fetma=ohälsosamt att de inte ens märker hur de derailar, skammar och fortsätter göra samma sak. Tålamodet hos LD är så beundransvärt. Hon fortsätter att skriva och förklara gång på gång på gång. Hon präntar in ett nytt sätt att språka om fetma, tjocka kroppar, tjocka människor. Och det gör skillnad. Inte hos alla, men väldigt många har nog börjat tänka ett extra varv innan de skammar, hälsohetsar eller raljerar kring folks vikt. Jag fick en annan kommentar som jag tyckte var så himla fin:
”Åh va intressant med lite nya perspektiv i kläddebatten! Nu fick jag saker att fundera på!”
Jag blev glad av den. M som skrev den sa INTE att hon höll med mig, hon skrev inte: ”Så himla bra, rätt analyserat och skrivet Sandra. I all sin enkelhet så uttryckte den bara ett intresse. Något att fundera på liksom. Ett annat sätt att se på barnkläder. Inte rätt eller fel, bara ett annat sätt.
Varför ska jag hålla på och skriva och tycka och tänka om en massa provocerande saker. Jag vill ju helst bara ligga i en hängmatta och läsa en god bok. Det är väl en himla vettig fråga. Jag måste fundera en stund till på den. Kram alla <3
-26 Comments-
Rakt in i hjärtat. Vilken jättefin och berörande text. Har läst dina tidigare två inlägg och har verkligen inte alls tänkt på det på det där sättet. De gav mig något att tänka på. Kram!
Tack Pernilla <3
Jag tänkte inte i termer av ”farligt”, även om jag själv både har barn och jobbar med barn. Jag reflekterade istället över hur jag får påminna mig själv om att prata positivt om barnens kläder utan att koppla det till fint hos tjejer och coolt hos pojkar – för de vill ofta gärna visa upp sina kläder och få feedback. Jag tänker också på de barn som aldrig får några nya, fräscha, söta, coola kläder – jag vill inte att det ska ”gnuggas” in i dem.
Jag blev ledsen av att höra att du blev ledsen. Vi har ett barn med autism och jag har ofta varit ledsen över andras kommentarer över hur konstigt vi gör. Samtidigt som jag vet att de inte har en aning om vad de pratar om och att vi alltid utgått från vad vi märker är bäst för vårt barn, så gör det ibland ont. Det är priset man verkar få betala för att vara en inkännande, ansvarsfull förälder. Faktiskt är det ju det vi är, inte slappa eller ansvarslösa. Det vore direkt oansvarigt att inte ta hänsyn till det unika barn vi har framför oss.
Tack snälla och ja så himla bra att reflektera över hur vi pratar med barn (och generellt också för den delen :)) vilka ord vi använder och varför. Dina ord till mig om barn som inte alltid är som andra barn och att det är omöjligt att som utomstående se vad som behövs värmde också <3
Kram ❤️
<3
Jag gillar din blogg så mycket! Du får mig alltid att tänka ett varv till. Tack!
Tack Josefin <3
Tack för superintressanta inlägg om kläder!! Du är bäst!!
Haha men tack kära du <3
Håller med Pernilla, rakt in i hjärtat.
Jag kan inte relatera personligen till det du skriver då mina barn inte har den energin och det drivet som du beskriver, men texter som denna påminner mig om varför det är så viktigt att verkligen tänka på vad man säger till (och tänker om) föräldrar och barn. Texter som denna har verkligen gjort mig till en mycket mer ödmjuk och icke-dömande person. Man vet verkligen aldrig hur andra människor har det.
Tack för påminnelsen och kram till dig med!
Tack så mycket och kram tebax!
Vet du. Det finns människor som helt enkelt inte kan låta bli att göra skillnad, ifrågasätta och gå sin egen väg. Vare sig de vill eller inte. Jag tänker att du är en sådan människa. Det kan vara hur jobbigt som helst och det är jävligt tufft och sårande emellanåt. Men i slutänden är det ju ändå värt det! För även när en kan önska sig lobotomi bara för att slippa allt så… ja, vad vore världen utan dessa människor? Det ligger ändå någon sorts tillfredsställelse i det. Att göra skillnad.
Du gör skillnad. Gråt en stund och sen påminner du dig själv om det och gläds över din förmåga för den är unik och alldeles, alldeles nödvändig.
Kram!
Åh tack Calle, min äldste och bäste bloggvän! Du har så rätt och jag vet att jag inte kan sluta hålla på och hålla på. Det är precis som du säger verkligen också en drivkraft och glädje samtidigt som det kan vara sjukt jobbigt. Livet det dära livet alltså 😉
Åh vad jag blev berörd av din text. Delvis för att jag påmindes om att alltid tänka ett extra varv innan jag har en åsikt om någon/några andras liv, men också för att jag ofta kände mig jobbig som barn. Jag var väl mer som en ”pojkflicka” och det uppskattades väl inte alltid… Så jag tänker vilken underbar tur ditt barn har som har dig som stöttar henne i hennes sätt att vara. Att du inte alltid orkar är ju bara mänskligt. Det gör inte jag med mina barn heller och då har jag två rätt lugna tjejer.
❤️
Tack Kristina! Jag har pratat och läst en del av kvinnor som precis som du upplevde sig som jobbiga, besvärliga och ”för mycket” när de var små. Jag suger i mig alla berättelser där det ändå blivit bra för dem som vuxna, under tiden så kämpar vi för att vårt barn ska få uppleva att hon inte är så himla annorlunda, som tur är har hon hittat sport (fotboll och innebandy) och där är hon som fisken i vattnet, det är jättehärligt att se 🙂
Jag vet att det inte hjälper som tröst när en känner sig kritiserad för något ens barn gjort/en själv gjort/inte gjort (etc etc i all evighet) men du har vidgat mina vyer utöver det oändliga. Du sätter ord på saker som skavt i mig som jag inte förstått vad det beror på. Jag hoppas du orkar fortsätta skriva som du gör.
Tack så mycket Emma <3
Läsvärt, tänkvärt Fortsätt så!
Tack Maria <3
Åh jag vet inte ens vad jag ska säga mer än att jag har också en sådan dotter. Jag har också tänkt alla de där sakerna om mig själv som förälder. Jag känner också hur vi håller på att slitas itu och det finns ingen i hela världen som kan få mig lika URSINNIG som hon men det finns inte heller någon annan vars hjärta och hjärta fullkomligt kan överraska mig och känna mig så vansinnigt imponerad, överraskad och tacksam. Hon har i sanning ett kreativt sätt att se på världen. Hon trotsar också alla normer angående femininitet, mest för att hon iklädd halsband, ringar och tyllkjolar klättrar högre än alla andra och klår dem i armbrytning. Äsch. Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen mer än att jag läste din kärlek till henne och började gråta. Jag hör dig, jag ser dig. Tack föär att du kämpar.
Men åh tack snälla Lena, det känns så fint att veta att det finns fler som delar liknande erfarenheter <3
Åh, vad jag behövde läsa den här texten (och flera av kommentarerna just nu! Jag känner så väl igen mig själv och vårt mellanbarn, en dotter, i era texter. Vi har precis haft en fruktansvärd kväll med skrik, bråk, tårar och till sist två utmattade föräldrar som undrar vad sjutton vi gör fel. Hela familjen påverkas av hennes utbrott och det känns stundtals hopplöst. Och alla ”goda råd” vi får, främst från släktingar, om hur man ska få bukt på henne… suck. Det är så otroligt frustrerande och jag känner mig värdelös i rollen som hennes förälder. Och så är hon ändå den mest omtänksamma, kreativa, egensinniga lilla varelsen som finns.
Åh precis så är det Anna! Med all den där energin och den okuvliga viljan som kan driva en till vansinne kommer också så mycket annat. Som vårt fina mellanbarn som stiger upp klockan 05.00 när hennes lillebror fyller år och dukar fram frukost, slår in presenter, ritar och hjärtat svämmar över av all kärlek och omtanke som bor i hennes kropp. Vi är lyckligt lottade trots att det är tufft ibland, kram <3
Fin , rörande text?
Jag reagerar ofta på uttrycket ”klä sina barn i”.
Som om alla barn vore som levande dockor som bara ligger eller står passiva och stilla och snällt låter de vuxna klä på dem efter tycke och smak.
Som vi självklart kan ”klä” som vi vill.
När det i själva verket finns bebisar som långt innan de lärt sig gå med helt vansinnig ilska och målmedvetenhet gör allt för att slita av sig mössan eller overallen.
Och då ska vi inte ens prata om barn som lärt sig springa och är kapabla att både ta av och på sig alla slags klädesplagg själv.
Delvis känner jag igen mig själv som barn i det du berättar om din dotter. Jag var ganska egensinnig som barn och någon slags ”lightversion” av det du beskriver men i mitt fall vägrade jag att ha på mig något annat än Polarn och Pyrets enfärgade röda eller marinblå plyschoveraller med dragkedja. Varje dag. Året om. Julafton och födelsedagar inget undantag.
Lycka till den som försökte ”klä mig” i något annat.
Jag uppskattar dina inlägg om kläder mycket !
Du punkterar och slår hål på den ofta rent ut sagt imbecilla 1A- argumentation som tyvärr är allt för vanlig hos feminister i det här ämnet.
Att maskulint kodade kläder självklart är mycket bekvämare och skönare är för övrigt ofta en självklar ”sanning” när det gäller kläder för vuxna också.
Personligen tycker jag att vanliga jeans utan stretch (som kanske är den allra vanligaste byxtypen hos vuxna män) är bland det mest obekväma klädesplagg som finns. De klämmer och skaver som fan på höfterna, skär in i skrevet, sömmarna på benen är alldeles för hårda….
Förstår inte idag hur jag klarade av att gå runt i Levis 501 halva 90-talet men Å andra sidan minns jag inte att de kändes obekväma då. Kanske har jag blivit känsligare med åren. Tänker hur som helst aldrig någonsin mer köpa ett par jeans utan stretch.
Tack <3 Och alltså exakt med jeans, Levis 501 haha igenkänning!! Så otroligt osköna plagg alltså.