Är det november? Varför är det så jobbigt att stiga upp på morgonen. Varför måste allting göras varje dag? Om och om igen. Sisyfos-skit. Plocka fram. Tallrikar. Kläder. Papper. Gympakläder. Plocka bort. Skitiga sockar. Brödsmulor. Smutsiga tallrikar. Komma ihåg. Innebandy. Utv.samtal. Bilbesiktning. Klippa tånaglar. Planera. Vem ska vara barnvakt? Hundvakt? Hämta? Lämna? Strukturera. Lyfta på luren och ringa. Inte tre veckor för sent utan idag. Samtidigt som jobbet är viktigt. Annat är roligare. Påminna. Kommer du ihåg? Näe inte nu heller. Fakturera. Men inte i hemmet. Det är en hobby. Leverera. Prestera. Sinnessjukt mera. Är det ok att bara tröttna på hela skiten?

För varje gång en kvinna påminner en man om saker han borde ta ansvar för själv så borde skammens stjärna tändas. Nu tänds skammens stjärna för Daniel, Håkan, Nils och Stefan. Nu tänds skammens stjärna för alla passiva, icke-kommunikativa härliga sköna snubbar.

Jag skulle skämmas ihjäl om jag bara gjorde härliga grejer tills min partner fick påminna mig om att jag OCKSÅ måste göra saker i vårt gemensamma hem. Fast ändå, på många sätt ett drömliv. Bara göra exakt det som krävs av en och inte en millimeter mer än så. Aldrig ta ett eget initiativ. Aldrig vara den som för upp ämnet till diskussion. Hur ska vi GEMENSAMT göra för att få ett trevligt, inbjudande, varmt och tryggt hem? Hur ska vi organisera ett liv där ingen av oss går in i väggen? Där vi delar ansvar, glädje och sorger.

Men egentligen vet vi ju alla varför han ALDRIG tar upp det till diskussion. Hemmet. Städningen. Tvätten. Logistiken. Barnen. Relationen. Relationerna. Människorna. Kärleken.

För det är alltid den som bryr sig som förlorar. (Bry sig, göra och sen ha mage att klaga.)

Varför bryr du dig så himla mycket? Sluta bry dig. Kan ALLA bara sluta bry sig.

När ni hör någon snusförnuftig person ge rådet att ”vänta ut honom” eller ”låta honom göra saker på sitt eget sätt” (För annars kan han tappa lusten att _hjälpa till_) så kom ihåg att det borde ge minst dagsböter (pga förbjuden idioti)…. eller vänta nu… vänta nu… vänta nu… vänta nu.. vänta nu… vänta nu… vänta nu… vänta nu….. vänta nu…………..

…

…

…

Tre år senare ligger kläderna fortfarande kvar i den numera Mount Everest liknande tvätthögen i källaren. Barnen har fortfarande storlek 86 fastän deras kroppar har växt till 116. Deras hålögda trötthet över att ingen någonsin hjälpte dem att lägga sig i tid på kvällarna har blivit rutin. Det är ju deras eget fel. För de där små människorna borde ju ha vett nog att bara somna om de nu behöver det. Och inte störa manskillen som valde att sätta dem till världen. (Hur ska han själv kunna ha koll på vad klockan är? Och vilken tid barn ska lägga sig? Och orka påminna och tänka ett steg till? Och tänka på andras behov och välmående istället för på sin egen bekvämlighet? Hur? Hur? Och den som bryr sig påminner och får höra att det var då ett jävla tjat. Och den som bryr sig och lyder rådet och väntar ut och så gör han ingenting och så påpekar du försynt och han svarar: ”MEN VARFÖR PÅMINDE DU INTE?” Eller andra typer av strategier som: ”Men jag tänkte precis göra det. Så himla viktigt var det inte.” Överenskommelser är väl till för att brytas?)

OCH KOM IHÅG KVINNA!

Om du inte lyder detta råd så är du definitivt en av de dominerande eller VÄLDIGT ANSVARSTAGANDE mammor som vill STYRA och STÄLLA hemma och sådana himla förlorare gillar ingen. Ingen. (Källa: Anonyma barn TM)

Så hur som helst är det ditt fel. Välkommen till alltför många kvinnors verklighet.

Du kan aldrig vinna. Du gör så mycket och för det blir du hatad. Osynliggjord. Skammad.

När ett litet TACK för allt du gjort och fortfarande gör kanske hade varit…

Rimligt?