Jag vet liksom inte vart jag ska börja. Hur berätta om rädslan, våldet och förtrycket utan att göra någon ledsen. Arg. Upprörd. Vilka ord ska användas. Hur måste de sägas och framförallt [hur måste de höras av de öron som tar emot?]

Det skulle kunna handla om sådant som att försöka förklara hur det är att vara tjej, kvinna, mamma för någon som vuxit upp som kille och sedan stått i normens öga som man i ett samhälle byggt av män för män.

”Jo du vet kära make, det började när de satte mig mellan Pelle och Kalle i klassrummet för att de bråkade så mycket och jag var tyst. Sen fortsatte det med att de vuxna förklarade att kärlek är våld. Och vet du vad? Tonårens vidrigheter fick mig att inse att det allt för ofta är sant.”

Jaha, oj. Kan du skicka kaffet?

”När ni män säger, eller jag menar inte alla män förstås, att ni aldrig märkt något problem. Då är det för att män inte går fram till er på krogen och undrar varför ni tjejer sitter ensamma fast ni inte alls är ensamma för ni är ju med varandra. De (inte alla männen) säger att du är vacker, de vill bara prata, du försöker le och vara trevlig trots att du vet exakt vad som kommer att hända om en liten stund. Bara om en liten stund. Det är inte första gången. Det är miljonte gången. Det är vardag för dig och dina vänner. En hand på låret. De älskar kvinnor och när du säger nej jag är inte intresserad då säger de ditt jävla luder. Du har lurat mig. Varför log du sådär om du inte vill något mer varför pratade du varför finns du här om inte för min skull…”

Fan någon borde skjuta de där asen. Titta här i tidningen står det om en våldtäkt, ett mord och en misshandel. Kan du skicka smöret älskling?

”När ni läser om de där sakerna som drabbar någon annan kvinna så är det för långt borta från er verklighet för att ni ska förstå. Skräcken när jag går på en mörk gångväg, stjärnorna som lyser och kylan som tränger in genom för kalla kläder och för höga klackar. Händerna som vitnar när de håller hårt om nycklarna. Varför tog jag inte taxi. Varför gick jag själv. Varför kan jag inte höra något annat än min egen puls som bultar för högt. Jag ser en svartklädd man en bit fram vid tunneln. Han är är säkert en av inte alla män så det är lugnt. Nu ska jag inte vara rädd för det är kränkande för inte alla män när jag är rädd. När jag är rädd för att bli dödad, slagen, våldtagen.”

Jag förstår. Någon borde göra något åt saken. Nu åker jag till jobbet.

”När vi blev föräldrar förändrades min syn på ansvar. Jag förstod på en gång utan att någon behövde säga det att jag alltid ska finnas där. Ingen behövde be mig om det, ingen behövde lära mig. Barnens liv och välmående ligger alltid på mina axlar. I det ingår att ordna livet och vardagen så att de mår bra. Veta vart deras borttappade grejer finns. Resa mig upp och hjälpa till med något hundra gånger när jag egentligen vill dricka kaffe, prata med en kompis, sitta på en filt. Läsa en tidning. Gå på toa. För dig verkar det inte lika självklart?”

Överdriver du inte nu?

”När vi ska planera tillsammans betyder det i praktiken att jag måste be dig om att göra saker. Jag måste följa upp om det känns ok för dig. Jag måste initiera varje samtal som handlar om fördelning och ansvar. Om jag inte gör det så blir konsekvenserna helt orimliga för vår familj. Du blir arg för att saker går fel när du inte tänkt efter innan. För att något är glömt. För att barnen blir ledsna. Vi kan aldrig prata om det för du bemöter varje försök till förändring med att säga att jag är negativ. Att jag söker efter fel. Att jag aldrig är nöjd.”

Oj ursäkta. Varför är du tillsammans med en idiot som mig då?

”För att jag älskar dig?”

Men varför klagar du så mycket hela tiden. Jag klagar aldrig på dig ju?

”För att jag vill leva jämställt?”

Kan vi inte bara var nöjda.

”Nej det fungerar inte så.”