GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Alltså, nu måste vi ta det här med diskrepansen mellan mannen som jättebebis/totalt otillräknelig och den superkompetente mäktmachinen på jobbet/i samhället.

Många, många kvinnor kämpar dagligen med att projektleda hela familjen, där mannen bekvämt glider in som en i barnaskaran och på sin höjd fixar sysslor efter ett par, tre påminnelser, ofta krävs till och med detaljerade instruktioner. Och nej, det handlar nu inte om att pedant-frun ska få städat exakt på sitt vis, utan till exempel “handla creme fraiche, inte någon smaksatt utan heeelt vanlig, snälla dubbelkolla, de tre senaste gångerna har jag fått extrahandla när du missat” eller “tvätta min gröna tröja separat, i 30 grader, ja där finns en liten tvättlapp som säger exakt detta, men den var tydligen lätt att missa på den lila tröjan som efter din förra tvätt nu är nioåringens”, etc etc. Jag vet att ni vet vad jag menar. Och att ni också tänkt “fan också, det går ju snabbare att göra det själv än att skriva dessa uppsatser”. Många gånger. Nå.

På något vis lyckas ju ändå den här mannen sköta ett arbete. Han tar ansvar och gör saker, utan att chefen måste påminna och detaljstyra (i de flesta fall, förutsätter jag).  Ofta ÄR han till och med chef och säger till ANDRA hur/vad de ska göra. Hur går det ens ihop? Och på något vis gör han det dessutom så ypperligt att han definitivt bör ha mer betalt än en kvinna med motsvarande arbete. För det får han.

Snäppet värre är ju ändå samhällets (och många individers) syn på att män inte har en hjärna utrustad med vare sig självbehärskning eller konsekvenstänk. De frias från våldtäkter i parti och minut på grund av hur offret betett sig, “hur skulle jaaaaag kunna veeeeta…?”, och de ursäktas allehanda vidriga beteenden ända från barnsben med “pojkar är pojkar”, som om det vore något genetiskt inprogrammerat att de saknar vett och sans.

Egentligen vore väl allt det här rätt ok. Om fallet vore att vi hade några slags reservat med uppfostringsanstalter där männen kunde bo tills de var mogna att släppas ut bland folk, ni vet bland det folk som kan ta ansvar för sig själva, vad gäller allt från att läsa tvättråd till att, eh… låta bli att våldta. Men nej, vi låter dem BESTÄMMA över alla andra. Vi gör dem till världens mäktigaste. Vi sopar manegen, vi stöttar och plockar upp efter dem, vi vårdar deras sköra manligheter och så låter vi dem använda makten till att trampa på oss. Att förminska oss och ta ifrån oss våra rättigheter. I samhället såväl som i hemmet.

I helgen marscherade kvinnor och allierade i miljontals världen över för att i första hand protestera mot den nya amerikanske presidenten (the ultimate jättebebis utan vett och sans), men även för att visa att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Så du är inte ensam. Marschera ut ur ditt kök. Marschera ut ur din tvättstuga. Marschera för dom som inte kan, marschera för dom utan röst. Vi alla marscherar för dig.