Det finns ett ämne som aldrig tycks sluta bekymra föräldrar. Ja jag pratar om barnkläder. Igen. I går var jag inne på H&M, ett ganska vidrigt ställe om jag ska vara ärlig. Några affärer har ju faktiskt gått ifrån den fascistiska och rigida inställningen till barn och könsuniformer. Men inte H&M. De är som ett livs levande monument över isärhållandets logik. Men jag antar att de gillar det. Jag antar att de som jobbar på H&M är stolta över att upprätta könskonservatism a la 1800-talet dag för dag.

Min käpphäst är ju annars hur folk inte riktigt lyckas koppla ihop barnkläderna med genusordningen.

Barn (läs flickor) inte blir passiva och räddhågsna av klänningar, spets, paljetter och glitter. Det provocerar mig att folk tillskriver döda ting egenskaper istället för att analysera hur maktstruktur får oss att tillskriva sådant som historiskt sett och i nutid ansetts ”flickigt” med negativt laddade värden. Som passivitet, utseendefixering, självhat, offerroll, svaghet, osjälvständighet. Och de absoluta värden som följer med det:

Gör om! Gör om flickor. Problematisera hur flickor fryser, kan göra sig illa, är sköra och svaga. Är passiva och inte väljer själv. Tacka vet vi busiga, livliga pojkar som vet hur en tar sig fram i livet. På bekostnad av andra, men ändå. (Det har aldrig handlat om kläderna egentligen, det handlar om kön, det handlar om flickor och pojkar, och det handlar om maktstruktur. I vissa kulturer springer folk omkring näck i skogen så vad vi än tror att vi diskuterar så är det inte kläderna egentligen, utan normen. Och normen har ALDRIG talat till kvinnor och flickors fördel).

Jag tycker att flickor, tjejer, kvinnor, tanter och gamla gummor borde vara förebilder för alla. Oavsett hur vi ser ut och vilka kläder vi har på oss. Oavsett om vi har oborstat hår eller en välordnad frisyr. Oavsett om vi gillar Justin Bieber och hästar eller hockey och dataspel.

Det är inte vi som är problemet i den här världen. Det vet ni va?